Det regnar i flera dagar, det spelar ingen roll. Det klarnar
upp, det spelar ingen roll. Du glömmer långsamt vem du är och vem du träffat,
du lämnar, kommer tillbaka, du förstör, bygger upp och bränner ner det igen. Du
nöjer dig inte med vad som helst. Du struntar i alla kyssar för de kommer inte
från honom. Du låter dem tro att du kommer ge dig till dem, tills sista
sekunden då du ler ursäktande och går därifrån. Intalar du dig fortfarande att
han bara behöver tid? Övertalar du fortfarande dig själv att du kan gå vidare
utan att ha kysst honom en sista gång? Som i en film. Får det inte sluta som
det började, som i en film. Visst vill du kasta dig om hans hals när han dyker
upp i regnet när du är på gränsen till att lämna staden för att försöka glömma
allt du velat ha. Du vill tappa andan för du missar bussen och ni har en chans
på riktigt den här gången. Försöker du fortfarande tro att ni har en chans?
Du märker inte ens hur veckorna går utan att han är där. Du märker inte ens hur du oftare säger ”när jag träffade honom”, en tid i ditt liv som är över. Borta med vinden, borta med regnet, borta lagom till våren. Våren som skulle ta dig ut till sjön, så långt ut att ingen kunde hitta dig men du skulle hitta dig själv. Nu är du fast på samma ställe med samma besatthet och det enda du skapar nuförtiden är bilder i ditt huvud av hur filmen borde sluta. Du skulle ju skriva igen, du hade det inom dig men du behövde fjärilarna i magen som han gav dig. Du behövde få vara lycklig för att kunna vara.
Så tappar du dig själv igen. Fast mellan bra och dålig, du bryter ner dig själv mer än du förtjänar för vad? För att du förlorade någon som aldrig var din? För att du inte kunde hålla tillbaka som du lovat dig själv så många gånger att det blivit ett jävla motto. Hur ska du kunna leva om det enda du försöker är att hålla tillbaka? Hur ska du kunna bli allt du velat, om du bara låter dig själv dö varje gång nästa han går? Hur ska du kunna bli älskad om du aldrig låter dig själv älska?
Du märker inte ens hur veckorna går utan att han är där. Du märker inte ens hur du oftare säger ”när jag träffade honom”, en tid i ditt liv som är över. Borta med vinden, borta med regnet, borta lagom till våren. Våren som skulle ta dig ut till sjön, så långt ut att ingen kunde hitta dig men du skulle hitta dig själv. Nu är du fast på samma ställe med samma besatthet och det enda du skapar nuförtiden är bilder i ditt huvud av hur filmen borde sluta. Du skulle ju skriva igen, du hade det inom dig men du behövde fjärilarna i magen som han gav dig. Du behövde få vara lycklig för att kunna vara.
Så tappar du dig själv igen. Fast mellan bra och dålig, du bryter ner dig själv mer än du förtjänar för vad? För att du förlorade någon som aldrig var din? För att du inte kunde hålla tillbaka som du lovat dig själv så många gånger att det blivit ett jävla motto. Hur ska du kunna leva om det enda du försöker är att hålla tillbaka? Hur ska du kunna bli allt du velat, om du bara låter dig själv dö varje gång nästa han går? Hur ska du kunna bli älskad om du aldrig låter dig själv älska?