Du sätter dig på sängkanten och andas in. Blundar. Ser en snabbspolning av absolut ingenting framför ögonen och när du öppnar dem igen har det gått en halvtimme. Du minns inte ens att du andats, för du andas ut och känner hur kroppen sjunker ihop i takt med att luften går ur dig.
Du ser din siluett mot väggen och bestämmer dig för att gå ut. Det hinner bli mörkt innan du ens reser dig, allt tar så lång tid. Tiden följer inte rätt lagar här. Inte i det universum du under månader har skapat åt dig själv för att överleva. Tiden går fort för du är inte medveten om vad som händer omkring dig om du inte fokuserar, och det tar för mycket energi.
Ute luktar det regn så som det bara kan göra på våren. Träden, marken och dina händer har en blå nyans du inte riktigt känner dig bekväm med. Du famlar upp ett slitet cigarettpaket ur fickan och stannar upp för att tända ciggen. Sen går du. Du har gått på dessa gator så många gånger förr, men ändå kan du inte minnas hur man tar sig fram, ändå kan du inte minnas att du någonsin sett husen här förut. Har du någonsin varit här?
Det känns som du vaknar från en dröm och du sitter vid köksbordet med huvudet lutat mot händerna. Det har börjat ljusna utanför. Blommorna har dött i fönstret och du tänker att du inte kan minnas vem du fick dem av, eller om du kanske köpte dem själv. Vart tog natten vägen? Vart har du varit och hur kom du hit?
Du vaknar upp från den obefintliga drömmen igen och du står på tågstationen. Du hör mullret från ett inkommande tåg och ser människor skynda sig inne på pressbyrån för att hinna komma härifrån innan det är försent. Du ler och tänker att det är nog dags att ge sig av.
Du vaknar igen.

När klockan är tre en lördagsnatt och man plötsligt blir påmind om hur det kändes att kyssa dig precis när du kom tillbaka till sängen efter att ha hämtat, och druckit, iskallt vatten. När man minns hur kalla dina jävla läppar var och din hud så jävla sval för jag var så jävla varm. För jag var så jävla kär i dig att jag saknade dig varje sekund du lämnade mig. Jag vaknade så fort du reste dig ur sängen, jag hörde dina andetag i min dvala och du la alltid dina tunna fingrar mot min panna och frågade om allt var bra. Alltid. Varenda jävla helvetesnatt i två år.
När klockan är tre en lördagsnatt och man sitter på altantrappan och hetsröker två paket cigaretter för det är inte okej att minnas det här nu. Jag vill inte minnas det här nu. Och jag minns hur jag såg dig ute, första gången på så länge och allting omkring försvann. Jag känner håren resa sig på armarna, i nacken. Kan inte längre se, jag dras in i ett svart hål och tystnaden lägger sig runt mig som i ett vadderat rum. Luften är inte kvav men instängd. Jag tror det är såhär det känns att vara ingenting. Huvudet blir tomt och det känns som att jag är där i en evighet. Eller fler. Som att jag inte tillhör verkligheten längre. Jag minns hur jag möter din blick och blir någon annan på en nanosekund. För jag får inte känna någonting alls. Då går det sönder. Alltihop spricker om jag känner något nu.
När klockan är tre en lördagsnatt känns det som om det var igår du stod utanför mitt hus och jag lämnade över en påse med saker som var dina och jag grät medan du såg tomt på mig. Igenom mig. Och jag grät medan du höll om mig för sista gången och sa att allt kommer bli bra, vi hittar tillbaka en dag. Vi har för mycket tillsammans för att låta detta försvinna helt, sa du och det var sista gången vi sa ett ord till varandra. Jag försökte gå från att dö, till att överleva, till att leva men det var svårt, tog för lång tid och nu har det gått två år sedan dess och jag vaknar fortfarande kallsvettig.
När klockan är tre en lördagsnatt och man inser att det enda jag vill är att ha någon som dig igen. Som var så jävla nära, som förstod allt, visste allt och kunde älska ändå. När man inser att rädslan för att ingen kommer vara lika bra eller bättre är för stor för att man ska våga chansa. Våga bry sig. Man blir kall, tråkig och ett fantastiskt engångsligg.
För när klockan är tre en lördagsnatt och man sitter på altantrappan, röker och gråter orken ur sig så blir det inte värre. Och man ser solen gå upp, och man försöker börja om igen. Bara att glömma allt igen. Tills nästa jävla lördagsnatt.