Det tog ett tag att förstå. Att samla tankarna runt det, ordna upp händelserna i huvudet. Du försöker kasta bort det som inte behövs och behålla det som gör dig gott men någonstans mellan Gånglåten och Ryhov tappar du bort vad som egentligen hände och du hoppar av bussen. På trottoaren som liknar en oas av stenplattor i olika former ser du människor komma och gå. Som om du vore limmad till marken, guten i betong står du kvar på samma plats tills solen går ner bakom husen med stora siffror. Oförmögen att röra dig, oförmögen att andas.
   Du missar din sista buss med hjärtat någon annanstans.
   När du går över psykiatrivägen funderar du över ifall du borde gå in och säga att du blivit galen. För det är vad du blivit. Ingenting du gör fungerar. Antingen är det för mycket eller för lite. Du sover inte alls eller dagar i sträck. Du kryper ihop bakom stängda dörrar som känns som öppna fält och du vill vara glömma gårdagen. Alltid glömma gårdagen, nutiden och framtiden. Inte bekväm med att vara ensam, inte ork att vara med folk. Fula ord lämnar dina läppar och du ser hur de suckar i ögonvrån. Alltid ett problem, alltid en last, alltid för svår. Du försöker gå tillbaka och be om ursäkt, skriker ”Förlåt! Förlåt! Jag ska låta bli!” men ingen orkar lyssna. Ingen orkar förstå att du inte orkar med dig själv och du har så svårt för att ens vara.
   Du ligger i sängen. Stirrar upp i taket och vet ingenting. Du vill måla, skriva, fotografera, spela musik, gå promenader, träffa folk, men när du vill allt så kan du inte göra någonting. Du tänker på dokumentären du såg om Syd Barrett. Han låg kvar i sängen för om han gick upp och gjorde någonting så blev vägen smalare, han valde en väg som gjorde att han förlorade tillgång till de andra och därför låg han kvar i sängen. Framtiden blev du oändlig. Du förstår hur han kände sig. Du känner det med. 

1.

Innan dig skrämde inte döden mig.

Sent en torsdagsnatt frågade han henne vilka tre tider hon ville resa tillbaka till, om hon kunde. Innan hon hann svara sa han att han själv hade valt att se sanningen om Jesus, uppleva Pink floyd på 60-talet och den tredje gick förlorad i glansen av de andra två. Hon log och sa att det var exakt det hon skulle svarat, varpå han la händerna mot hennes kinder och kysste henne mjukt.

   Långt senare, satt hon i soffan och läste en bok. En varm kopp kaffe på armstödet och ösande regn utanför. Hon hade inte ägnat en tanke åt honom på länge, ännu mindre sett honom eller kysst honom. Men just då, minuterna innan tolv kom hon att tänka på det, hon kom att tänka på den tredje tiden. 20-talet. För om vi kunde åka dit, se, känna, uppleva, och sedan åka hem så hade det varit fantastiskt. Innan depressionen, innan ångesten så kunde vi få uppleva glansen, festerna, poeterna. Hon funderade en stund över vad hon just tänkt. Hon borde kanske sagt det till honom, det skulle hon gjort om hon inte tappade orden.
   Den grå himlen utanför gjorde henne inte mycket. Hon var inte ens klädd än trots att klockan var tolv och minuterna tickade framåt mot en händelselös eftermiddag. Hon skulle gå ut, hon borde gå ut och hon går ut. För när du fastnat i något du hatar, när du slutat skriva och när all konst inom dig gått förlorad så är det dags att gå ut. Se regnet på nära håll, känn det. Rör vid byggnader och natur. Läs dina tankar och skriv ner dem innan det är försent och du förlorat all potential du haft. Hon skrämmer upp sig med tankar som dessa.
   Efter att slarvigt städat upp allt som gjort hennes rum till en okänd kraschplats sätter hon sig på sängkanten och ser ut genom fönstret. Det regnar fortfarande men inte alls lika mycket som förut. Himlen är fortfarande grå men inte lika mörk som förut. Hon drar slutsatsen att allt är lika hemskt som förut fast lite ljusare nu, lite bättre kanske, eller har hon bara lärt sig att acceptera det nu?
    Försök att inte falla i bitar, viskar hon ut i sommarnatten. Försök att limma ihop det som föll och lova mig att inte gå sönder för någon igen. Hon nickar åt sin spegelbild i fönsterrutan. När hon vänder sig om för att gå genom den sovande staden möter hon en hemlös hund som försiktigt viftar på svansen och nosar på hennes utsträckta hand. Han slickar hennes fingrar och hon sätter sig på huk. Hunden stryker sig mot henne och hon klappar honom med långa drag. Ler och klappar. Hon vet inte hur länge de sitter där, men tillslut börjar hon gå och hunden går vid hennes sida för att sedan, vid en gränd, trycka sitt lilla huvud mot hennes lår en sista gång innan han struttar in i det mörka. Hon saknar honom redan.

Att försöka förstå att en person slutar vara en person och blir till ingenting. Att behöva inse att du aldrig mer kommer höra honom skratta eller prata, aldrig mer höra nya historier om hur han snodde en traktor och körde den in i ett träd. Det är det svåra. Det är vad som svider. Att behöva förstå att han inte kommer gå mer, andas mer eller finnas mer. Någonsin. Det är vad som gör ont.
   Men att minnas alla stunder vi haft, alla sjuka kvällar och nyåret vi fick spendera med dig gör det lättare. Att tänka på allt du gjorde och hur du fortfarande finns kvar i våra hjärtan gör det lättare. För det skulle vara en bedrift att glömma dig. Du kommer alltid vara saknad men du kommer alltid vara med oss. Tack för att jag fått träffa dig. stjäla en trädgårdstomte med dig, festa med dig och spendera tid med dig.
Vila i frid.