Det är saker i varje hörn och utan att bry sig om att lägga något till rätta letar hon fram ett kantstött paket cigaretter ur en hög jackor och förbereder sig på att spendera några timmar ute i kylan, tidigt i december. Från rummet bredvid hörs effekterna ut en actionfilm, män som dör av en orsak och män som mördar i ett syfte. Hon läser en bipacksedel och har inte tvättat av sig sminket från en bortkommen lördagsnatt. Hon vände på dygnet för att dagen är för ljus att röra sig ute på.
   Vädret utanför skrämmer henne. Det är inte mörkt men ljuset är hotfullt och påträngande. Som att ett filter av mords, en känsla av hat. Hon tröttnar på sina egna tankar innan de når medvetandet.
   Om hon ville, så skulle hon kunna nå allt. Hon skulle klara att älska och bli älskad, om hon inte var rädd för känslan som kommer efteråt. Som alltid kommer efteråt, efter du blivit övergiven, trampad på och nerbruten. Hon vet att hon är för svag för det, kan inte låta det hända igen. Hon kommer dö om det händer, hon kommer dö om livet fortsätter som det gör nu.
   Försöker läsa History of Love men kärlek är inte historia när det inte ens har hänt så orden blir till slumpmässiga bokstäver i förvirringen.
   En LP-skiva hon aldrig lyssnat på, ett liv hon aldrig kunnat få. För vi ger det alltid en chans, för alla kommer med råd de inte lyssnar till själva och blir besvikna när du inte gjort att de sagt till dig. Hon svarar med ärlighet ”Det är inte jättekul och jag är ganska röksugen så nä!” Hon känner hur problemen blir mindre om man hänger upp sig vid en sak istället för alla samtidigt så just nu är hennes största problem att det börjar bli mörkt, =deprimerande, och att hon vill röka, läs måste röka. Två lagom stora problem som ger effekt på hennes välmående. Något lagom att känna, inte för mycket känslor åt något håll som kan kasta hela världen ur balans. Hela hennes värld är död.

   Det är svårt att tro att hon har problem när du träffar henne på stan. Hon är alltid på väg att träffa någon, göra något eller ta tid för att andas själv. Hon verkar klara allt och vill alltid hjälpa, lyssna och diskutera. Hon är så ärlig, men det som är sant är det att hon aldrig sagt hur hon mår utan att ljuga. Hon väljer att inte dela med sig av sin smärta i respekt till alla andra. Hon vet hur jobbig hon är, hur många kvällar hon förstört och hur många människor hon skrämt bort.
   Ingen vågar älska ett psykfall bortom hjälp. Inte ens hon. Hon skulle lämnat sig själv om hon kunde. Hon skulle slagit sönder sig själv för att visa vem som bestämmer, att hon inte är något att ha, ”det är bara att bita ihop och ta det pumpkin!” hade hon skrikit och skrattat elakt och högt, sparkar sig själv i midjan och sagt att allt skulle bli okej i smyg efteråt. Hon skulle lämnat personen som var hon vid ett vägdike för det är allt en sådan som hon förtjänar. Hon vet det, alla vet det.
   Hon tycker det är skönt när huvudet är för skevt för att tänka. Att skeva ur är en upplevelse som är tusen gånger bättre än att vara nykter så hon slutar hålla koll på hur många öl hon dricker eller hur mycket hon röker. Hon slutar räkna, hon släpper kontrollen.
   ”Gränser är personer som älskar misslyckanden!” mumlar hon och suddar ut sina egna felsteg från kartan. Raderar allt hon sagt och försöker börja om på nytt.
   Börja om på nytt vore så fruktansvärt mycket enklare om man inte hade några minnen, så hon röker bort varenda hjärncell hon har för att slippa minnas vad hon gjorde igår. Hon vänjer sig vid att allt går åt helvete, hon börjar nästan gilla det. Det är svårt att veta hur man ska lyckas se det positiva ut allting. Ur någonting egentligen. 

September 8, 2010

"Vet du något som vore förträffligt? Om du kunde köpa med dig en flaska vin, så köper jag sprit och så kedjeröker vi bort livet. Ja, jag vet att det är höst nu men det finns filtar och jag kan hålla dig varm. Som jag brukade, ja precis så. Hur många bussar har vi inte väntat på i hur många minusgrader liksom? Jag skulle kunna tänka mig att sova i din säng igen ja. Bara sova, inget mer. Bara få känna din lukt. Okej jag vet jag tänker för mycket på sånt här. Och du är trött på att höra på mig jag vet. Trött på mitt humör trött på mig mig mig. Förlåt mig jag glömde för en stund att jag är ingenting att ha. 
Herregud jag saknar dig så mitt hjärta dör och jag gråter varje gång jag ser dig. Det blir inte lättare. Jag röker för mycket för att slippa tänka på det. Eller dig. 
Fan jag vill ju bara dela mina cigaretter med något och ha någon att skeda med. Helvete fan att ingenting blir bättre än såhär. 

(jag kan vara den mest patetiska människan i världen men inte den enda)"

Det förvånar mig alltid lika mycket varje gång jag läser mina ord från en tid jag nästan glömt, hur mycket jag fortfarande känner samma känslor. Samma hopplöshet. Samma blödande hjärta. Kanske är det för att jag aldrig lät ärren läka, så de envisas med att rivas upp om och om igen. Jag envisas med att riva upp dem i mina desperata försök att förstå varför samma sak händer gång på gång. En upprepning som inte liknar något som hänt. 
Jag har ord på tungan (fingrarna) som aldrig kommer bli sagda (skrivna). De är bundna till att cirkulera i mitt tomma sinne medan jag väntar på rätt tillfälle att låta någon höra dem. Precis som allt annat som sägs så är det noga planerat i förväg. 
Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och säga till mig själv att det inte alls kommer bli bättre på ett tag. Jag vill säga att jag fortfarande kommer vara krossad ett par månader innan jag fyller nitton. Men jag vill också säga att vi fortfarande hoppas på att någonting ska bli bättre, så jag kan vara lugn. 
Fast när jag tänker efter så vill jag nog inte alls säga något till mig själv. Jag hade nog bara bjudit mitt sextonåriga jag på en cigg.