Solen gick ner från mitt berg

Det ser likadant ut här som det alltid gjort. 

Solen går ner bakom träden som den alltid gör här.
Jag röker mina cigaretter som jag alltid gör här.
Det är en lätt dimma över skogen. Det gör mig ingenting för det är en dimma i mig med.
Färgerna är lite svagare än vanligt, men det blir ju lätt så när det ständigt ligger rök runt omkring en.
Jag slutade skriva igen. Jag slutade vara mig. Försökte skylla det på någon annan. Försökte tro att jag inte förändrats med åren, men inget jag sa var sant.
Jag gick sönder när jag minst anade det och jag märkte det knappt för det gjorde inte ont som det brukar.
Det är höst igen. Jag hamnar på något sätt alltid här på hösten. Är det de klara löven eller är det kanske känslan av att vara ensam men trygg som lockar? Här har det alltid varit jag. Här har jag alltid fått vara själv.
Jag tror jag slutade komma hit för att jag blev rädd för mig själv. Jag ville inte drömma, jag var för rädd för att se dem rinna ut i sanden eller krossas mot verkligheten. Metaforerna för ett bra liv försvann för jag kunde inte se något annat än det som var. Fast i att leva i nuet. Allt som inte var handling spelade ingen roll. Allt slutade spela någon roll.
Nu sitter jag här igen. Nu blir det kväll här igen och jag är inte rädd. Jag försöker lära mig att drömma och se saker komma till liv. Låt mig ha det här.
Jag undrar över mig själv ibland. Jag undrar när jag ska hitta mig väg. Det viktiga är att inte skynda, inte stressa. Jag måste låta det komma till mig.
Att se bilarna på vägen får mig att tänka på vart alla är på väg. Kanske hem, antagligen bort.
Jag ska omfamna hösten och låta kylan nå varenda cell i min kropp. Jag behöver det för att vara mänsklig.
Fingrarna blir stela i kylan.
Det gör mig ingenting. Den friska luften är bra. Platsen jag sitter på är så bra för mig. Jag är lugn här. Förhoppningsvis kommer jag finna frid här tillslut. Hur lång tid det än tar.
Snart kan jag inte se vägen längre.
Det gör mig ingenting. Allt som gör ont är på något sätt bra, hur mycket jag än hatar det då. Det gör mig större, starkare. Hur kliché det än låter så är det viktigt att förstå.
Hur mörkt det än blir så blir det ljust igen.
Jag vet att jag kommer läsa detta igen och jag kanske kommer att tycka att det jag som sitter här nu, på berget i skogen bakom kvarteret där vi växte upp, är naivt men det jag som läser måste förstå att detta händer nu, inte sen.
Himlen blev smutsigt grå.
Det gör mig ingenting. Solen kommer skina igen innan vi hinner blinka.
Gatlyktorna har tänts nedanför och natten är snart här. Jag vet inte hur länge jag varit borta eller när jag kommer tillbaka men det är okej.
Det är okej att inte veta när eller hur.
För även om skogen är svart så kommer det finnas en stig som mina fötter vant vill vandra. För jag är här. Mitt hem och mina minnen är här. Allt jag varit med om är storslaget, vare sig vi tror det eller inte.
Så, låt aldrig de här stigarna växa igen. Glöm inte att detta är platsen där vi hittade oss.
Där jag hittade mig.

brev som aldrig nådde posten

Hej.

Jag skriver det här för att klockan är mitt i natten, nästan morgon, och som alla andra nätter är jag vaen tills sekunden innan jag ska gå upp. 

Jag skriver det här för att kanske be om ursäkt till dig, kanske världen, men kanske mest mig själv. 

Jag skriver det här för att du och jag tänkt så lika så länge. För att när man är som mest sårbar, när man är ensam i sitt tonårsrum så har man bara en chans att förstå vad som händer om man skriver. 

(Lite skriver jag det här för att du är du och du dömer mig inte, lite för att jag har svamlat till X om obegripliga saker och jag är inte redo för att han ska veta allt om mig.)

Får du känslan av att du är lyckligast i världen, men samtidigt tom och kall? Som man man (jag) bara kan vara lycklig när jag är med någon annan. Som att jag inte existerar när ingen är med mig. Jag blir till ingenting här, jag minskar mitt eget varande varje dag utan att veta varför. 

Har jag blivit en sämre människa? Har jag blivit någon man inte vill träffa? En negativ idiot som inte är värd att lägga energi på. 

Är det kanske så att jag utvecklats till en stor bitterfitta istället för något bra? 

Hur blev det såhär fel? Jag ligger vaken i timmar och försöker hitta felet, men jag tror jag kommer misslyckas. Jag vet det. 

Sanningen är att jag tror att någonting blev fel från början. När cellerna delade sig oändligt många gånger så blev det fel. 

Jag vet att du inte har några svar. Jag vet att mina problem är mina och att jag borde sluta vara så jävla paranoid hela tiden, men det är en viss vana som är svår att bryta. 

Hur har du det? Hoppas allt är bra, bättre än någonsin och att du har tid att dela med dig. 

B. 

Himlen har en djup turkos färg när jag kliver av bussen vid min hållplats. Jag tänder en cigg och går sakta längs välkända gator och jag känner de som bor i husen här. Jag har lekt på skolgårdar och slagit sönder knäna i gruset med människor från de här gatorna. Det blommar längs Lönnvägen och jag kliver ner från trottoaren för växtligheten sträcker sig ut mot gatan. Solen är på väg upp, jag är på väg hem och lördagsnatten är snart slut. Om bara några timmar är klockan tolv en söndag och helt plötsligt är allt som hände igår borta.
   Vi dansade till Håkan, nittiotals-hits och Elvis. Vi sjöng tills allt som kom från våra munnar var skratt och vi låg på golvet, invirade i toalettpapper för att det behövs. Vi får vara fulla och dumma ikväll. Boxen med Tre Apor står stadigt på soffbordet medan vi flänger runt i lägenheten utan en tanke på något annat än dans dans dans.
   Väl hemma, efter att ha gått ner för den asfalterade gångvägen, tagit den vänstra svängen vid Lilla berget, gått över vändplanen och satt nyckeln i låset, knyter jag upp lädersnörena på mina ljusblå vans. Så nya att smutsen inte vill sätta sig på dem. Så nya att jag vill att de ska ses som en ståndpunkt, en pelare och ett motiv för förändring. Korridoren som leder till mitt rum ligger i mörker och jag ser min lurviga golden retriver sova på mattan.  Tar ett kliv över henne och öppnar dörren till min fristad med mörkt trä och vita väggar.
   Då händer det. En signal från telefonen som skulle kunna vara vad som helst visar sig vara det jag väntat på så länge nu. Du skriver inte om något viktigt men det är en konversation jag saknat. Du har saknat mig. Du vill ses och jag tappar all värdighet och slänger mina tal, mina förberedelser i marken för allt jag vill är att få en chans att vara med dig igen. Prata med dig, reta sig, tjafsa med dig, diskutera med dig, skratta med dig och somna till filmer du väljer för jag ändå aldrig ser mer än den första halvtimmen. Vi pratar om hur livet varit, jag är för full för att skriva ordentligt och jag tror du märker det. Ser att jag skiter i allt var grammatik heter och svarar snabbt. Du vet men du vill sova nära mig och när klockan är sex på morgonen, solen har gått upp och chansen att få någon sömn är lika med noll så blir det svårt att inte vilja ha dig mer än någonsin.

   Jag har saknat dig med.

Vaknar upp och försöker glömma ifall jag är redo eller inte. Nu är det dags. Idag påbörjar vi vårt sista år på gymnasiet. Sista året i skolan med tryggheten att någon tar hand om oss. Sista året innan vi blir vuxna.
   Kaffet smakar likadant som förut, min vaniljparfym luktar likadant. Kläderna sitter likadant och vägen till bussen ser likadan ut. Som alltid. Som vanligt. Kanske för att allt är som förut. Bara så himla annorlunda. Vill inte vara feg nu, vill inte vara den som kryper ihop. Vill vara den som står stark och stadigt på marken. Den som inte vet vad hon vill men ändå inte räds framtiden.
   Mitt hår är längre än någonsin. Lika blond som förr men betydligt mycket äldre. Fyra år. Jag har en pojke som kysser mig hårt och mjukt, men han förvirrar mitt hjärta så jag får tid att fokusera på mig själv. Jag har blivit en periodare på livet. En periodare med lust, ångest, depression och glädje. Fast det har jag nog alltid varit.
   Det finns stunder när jag tycker så mycket om allt. Som att gå med Aram och Felicia genom ett regnigt Jönköping och röka trettiotusen cigaretter och bli bjuden på kaffe. Pratar lugnt och säkert om allt som är och inte är. Men sen kommer sekunden då de återgår till sina liv och jag undrar; vad gör jag nu? Kan jag åka hem och ligga i sängen? Kan jag andas själv innan klockan åtta? Hur är man ensam? Hur tar man det lugnt? Jag har så många frågor om hur man överlever livet att jag inte får fram en endaste en. Det blir tyst. Hjärtat stannar upp och hjärnan släcker ner. Tack för idag, nu var det inte mer än det.
   Vi ville ju bara leva, men det blir för mycket så vi dog varje sekund. Jag vill ju göra allt till någonting viktigt men det blir att inget blir någonting. Jag är så förvirrad av mig själv. Jag är förvirrad av mina vänner. Jag är osäker, rädd, rädd, rädd och återigen rädd. Rädd för att inte leva, rädd för att göra fel val. Rädd för att säga för mycket, rädd för att säga för lite. Rädd för att inte göra intryck, rädd för att göra för stort intryck. Rädd för att bli trampad på, rädd för att ta konflikter. Jag är så osäker och nervös i alla situationer, så nervös att jag åker fyra hållplatser för långt med bussen för att den okända människan som sitter bredvid mig och blockerar min väg inte skulle av. Hoppar av bussen innan en högstadieklass hoppar på. Byter sida på gatan, håller andan och hoppas att ingen ser mig. Samtidigt som jag höjer hakan och låtsas att jag inte alls är rädd.
   Är så motsägelsefull att jag spricker som en pantburk full med tändargas. Är både och, varken eller och ingenting. Inte ens mina ord har någon klarhet.
   En dag ska jag reda ut det här. Jag försöker redan nu. I små steg försöker jag tillåta mig själv att må bra. Försöker övertala mig själv att det blir bättre fast jag inte vill förändra någonting. Ett steg i taget så ska även jag kunna vakna och kliva upp utan att känna den växande oron och nervositeten i magen. En dag ska även jag kunna lämna mitt hus utan ångest. Den dagen kommer kanske snarare än jag tror. Förhoppningsvis är den dagen imorgon. 

så gammalt att jag inte ens minns att orden kommit från mig.

Himlakropp

Vägarna är så tysta på natten. Världen känns oändlig men samtidigt verkar det inte finnas mer av den än vad du ser framför dig så du lägger dig ner. Asfalten känns sval och torr mot din bara rygg och dina sommarbruna ben. Över dig breder sig himlens svärta och du undrar hur det känns att vara där uppe, vara fast i ingenstans. Du sträcker armen mot det svarta och räknar stjärnorna du ser. För varje stjärna växer någonting inom dig, ett sorts hopp blandat med en önskan. Det gror för varje ljusår du försvinner bort och det bygger ett bo i dig. Den sommarnatten så byter dina organ plats för att ge vika åt något större, något viktigare. Du lägger din andra hand mjukt på bröstkorgen och ler. En värme pulserar ut genom dina revben. Den liksom smiter. Luften vibrerar i tystnad när dina känslor lämnar din kropp för att visa sina rätta jag framför dina ögon. De vill ge dig chansen att ge dem nya namn för du kunde inte känns igen dem. Ett mjukt skratt bubblar upp ur din strupe för du känner dig som Pippi när hon hittar på egna ord. Du vrider huvudet åt sidan för att känna marken mot din kind. Den är kallare nu än innan. Asfalten är full av små gropar och du skulle vilja krypa ner i en av dem.

Långsamt men med en nyfikenhet i musklerna reser du dig och känner blodet rusa från fötterna till huvudet. Sekunderna innan det hinner upp flimrar det svart framför ögonen men det märks knappt någon skillnad från verkligheten. På tå går du balansgång på vägen. Livrädd för att falla. Faller du så vet du att du kommer fortsätta falla för det är vad man gör. Man misslyckas, man faller och man fortsätter falla. Världen runt dig blir suddig och allt du ser är vägen som nu är alldeles för smal. Med de späda armarna utsträckta likt en örns vingar går du med slutna ögon. Du stannar när du hör en bil passera, slår upp ögonen likt ett skrämt rådjur och de hasselnöts färgade irisarna reflekterar ljuset från gatulamporna. Du är tillbaka i Hans verklighet för du känner något bulta i fötterna även om du inte längre kan sätta rätt namn på känslan så vet du vad det är. På ljusgrå asfalt syns nu mörka fotspår och flera meter bakom dig ser du grönt glas glimma. Ett plus ett är två. Du river av ett bland från en blomma i rabatten bredvid dig och försöker torka bort blodet från dina fotsulor men det fortsätter bara produceras nytt så du ger upp. Stilla stående går du under så du börjar gå.

Vid Hans port känns allt mycket närmare än det är. När du trycker ditt tunna pianofinger mot den knapp som ska tala om för honom att du är här nu så går allt för fort. Nerverna sitter utanpå huden när han tar dig i sin famn. Hans salta tårar slår mot din axel likt bomber. Trapporna för ont men hissen gör ondare så han bär dig upp för de där hundra vertikala stegen mot den lägenhet du sedan länge kallat hem i dina tankar.
Du råkar se din spegelbild i hallen och du ser att du gråter. Du gråter blod och undrar om han ser det också. På en stol i köket tvättar han dina fötter. Med huvudet sänkt över vatten och bandage så är hans gråt mer kvävd men du hör den och det där mjuka inom dig som himlakropparna givit dig spricker så långsamt att du känner det. Det splittras och det gör så ont överallt att du skakar. Du frågar om han ser dig, om han hör dig, om han ser att du gråter blod över hans köksgolv.
Ögonen som ser på dig är blå och pojken som äger dem har lika ont som du. Han tar dig till sovrummet där han klär av dig ditt linne och lägger sedan försiktigt ner dig mellan sina lakan. Det luktar som Hans verklighet. Pojken med ögonen kryper ner bredvid dig och du berättar om stjärnorna. Han rör vid din kropp och sjunger om sin verklighet med läpparna mot din hals.  

Jag har skrivit en halv bok om dig. En halv bok på åtta månader för att du förändrade precis allt och vända hela mig upp och ner och jag var tvungen att på något sätt försöka förstå vad som hände. 

Jag har skrivit så mycket om dig, jag lever bland dessa sidor om sena kyssar och tidiga cigaretter. Du är farligare för mitt hjärta än någon annan och jag vill bara ha dig. 

Jag vill ju bara ha dig.

070711

krossar ditt huvud mot asfalten när jag somnar mest för att förstöra något. Kastar allt jag kämpat för i elden och låter den sluka skogen mest för att det inte spelar någon roll.
snälla kan du falla mer för den inspelade versionen av verkligheten? kan filmatiseringar forma dig lite mer tack.
säger dina repliker åt dig och jag vet att du ler på andra sidan stan.
det
spelar
inte
längre
någon
roll.
det tar sju minuter att röka en cigg och det tar tio sekunder för eftersmaken av vodka att lägga sig.
skriver hatbrev i gruset utanför huset och bränner myror med förstoringsglas. är munter och visslar när någon går föbi.
väntar på bussen.
väntar på dig.
väntar på att någon ska resa sig upp, ta min hand och säga att nu får det räcka.
väntar på att jag ska resa mig upp, ta mig i kragen och säga
"tack för den här tiden, ni var min värld"
gå och aldrig se tillbaka.
du/ni förtjänar ingenting.
du/ni är avklippt gräs som dör och förmultnar och glöms bort.
jag är precis samma sak.

21:53

Det är varmt i luften trots att himlen är svart. Det är inte natt än. Än är det dag enligt timmarna och det är skottsekundsår. En dag blir en sekund längre. Prisa gudarna för i år har vi en sekund mer att nyttja och förlora och göra till ingenting. Prisa Gud för vi gjorde våra föräldrar besvikna i år igen. De gråter i tystnad bakom sovrumsdörren när vi lyssnar på för hög musik och dansar bort yrseln till psykedelisk rock. Med en dåligt kammad mittbena och avskavt nagellack. Med suddig blick och förbrukade sinnen. Med tomhet, eufori och avslagen cola under sena nätter och tidiga mornar. Mina fingrar luktar kokos och runt om mig ligger halvfärdiga teckningar av färgexplosioner. Försöker vara något annat, lägger medvetandet utanför kroppen, tar av mig det som en överanvänd hatt i manchestertyg. Hallen blir oändlig. En grusgång omringad av träd för alltid. Det här är ingenting som tar slut. Vi går längs med vägen och hoppas att det går över snart, håller varandras händer och du kramar hårt. Är du rädd för vad som finns vid horisonten eller är det vägen dit som får dig att andas så häftigt? Jag sträcker fram handen för att skymma solen och försöka se om vi ens kommit halvvägs men trädkronorna fortsätter att gå ihop i varandra och trots att solen ständigt går ner och trots att vi fortfarande sätter den ena foten framför den andra så står vi kvar på samma ställe som vi började på. Jag börjar tro att vi fastnat i något mönster där vi tar likadela steg framåt som bakåt. Det enda vi kan veta är att stegen bakåt känns så fruktansvärt mycket mer i kroppen än vad stegen framåt gör. Kanske är det någon lag i något ämne jag aldrig var bra på. Det som rör sig vill fortsätta röra sig. Som att bromsa in med bilen fast inte alls. Smyger ut på natten, sitter på trappan med en cigg och ett dåligt samvete. Tänker på dig och dig. Tänker på allt jag inte gjorde och tänker att även jag en dag kanske lär mig något. Kanske lär jag mig bli lycklig och du med. Jag hoppas du lär dig bli lycklig. 

Det tog ett tag att förstå. Att samla tankarna runt det, ordna upp händelserna i huvudet. Du försöker kasta bort det som inte behövs och behålla det som gör dig gott men någonstans mellan Gånglåten och Ryhov tappar du bort vad som egentligen hände och du hoppar av bussen. På trottoaren som liknar en oas av stenplattor i olika former ser du människor komma och gå. Som om du vore limmad till marken, guten i betong står du kvar på samma plats tills solen går ner bakom husen med stora siffror. Oförmögen att röra dig, oförmögen att andas.
   Du missar din sista buss med hjärtat någon annanstans.
   När du går över psykiatrivägen funderar du över ifall du borde gå in och säga att du blivit galen. För det är vad du blivit. Ingenting du gör fungerar. Antingen är det för mycket eller för lite. Du sover inte alls eller dagar i sträck. Du kryper ihop bakom stängda dörrar som känns som öppna fält och du vill vara glömma gårdagen. Alltid glömma gårdagen, nutiden och framtiden. Inte bekväm med att vara ensam, inte ork att vara med folk. Fula ord lämnar dina läppar och du ser hur de suckar i ögonvrån. Alltid ett problem, alltid en last, alltid för svår. Du försöker gå tillbaka och be om ursäkt, skriker ”Förlåt! Förlåt! Jag ska låta bli!” men ingen orkar lyssna. Ingen orkar förstå att du inte orkar med dig själv och du har så svårt för att ens vara.
   Du ligger i sängen. Stirrar upp i taket och vet ingenting. Du vill måla, skriva, fotografera, spela musik, gå promenader, träffa folk, men när du vill allt så kan du inte göra någonting. Du tänker på dokumentären du såg om Syd Barrett. Han låg kvar i sängen för om han gick upp och gjorde någonting så blev vägen smalare, han valde en väg som gjorde att han förlorade tillgång till de andra och därför låg han kvar i sängen. Framtiden blev du oändlig. Du förstår hur han kände sig. Du känner det med.