Solen gick ner från mitt berg

Det ser likadant ut här som det alltid gjort. 

Solen går ner bakom träden som den alltid gör här.
Jag röker mina cigaretter som jag alltid gör här.
Det är en lätt dimma över skogen. Det gör mig ingenting för det är en dimma i mig med.
Färgerna är lite svagare än vanligt, men det blir ju lätt så när det ständigt ligger rök runt omkring en.
Jag slutade skriva igen. Jag slutade vara mig. Försökte skylla det på någon annan. Försökte tro att jag inte förändrats med åren, men inget jag sa var sant.
Jag gick sönder när jag minst anade det och jag märkte det knappt för det gjorde inte ont som det brukar.
Det är höst igen. Jag hamnar på något sätt alltid här på hösten. Är det de klara löven eller är det kanske känslan av att vara ensam men trygg som lockar? Här har det alltid varit jag. Här har jag alltid fått vara själv.
Jag tror jag slutade komma hit för att jag blev rädd för mig själv. Jag ville inte drömma, jag var för rädd för att se dem rinna ut i sanden eller krossas mot verkligheten. Metaforerna för ett bra liv försvann för jag kunde inte se något annat än det som var. Fast i att leva i nuet. Allt som inte var handling spelade ingen roll. Allt slutade spela någon roll.
Nu sitter jag här igen. Nu blir det kväll här igen och jag är inte rädd. Jag försöker lära mig att drömma och se saker komma till liv. Låt mig ha det här.
Jag undrar över mig själv ibland. Jag undrar när jag ska hitta mig väg. Det viktiga är att inte skynda, inte stressa. Jag måste låta det komma till mig.
Att se bilarna på vägen får mig att tänka på vart alla är på väg. Kanske hem, antagligen bort.
Jag ska omfamna hösten och låta kylan nå varenda cell i min kropp. Jag behöver det för att vara mänsklig.
Fingrarna blir stela i kylan.
Det gör mig ingenting. Den friska luften är bra. Platsen jag sitter på är så bra för mig. Jag är lugn här. Förhoppningsvis kommer jag finna frid här tillslut. Hur lång tid det än tar.
Snart kan jag inte se vägen längre.
Det gör mig ingenting. Allt som gör ont är på något sätt bra, hur mycket jag än hatar det då. Det gör mig större, starkare. Hur kliché det än låter så är det viktigt att förstå.
Hur mörkt det än blir så blir det ljust igen.
Jag vet att jag kommer läsa detta igen och jag kanske kommer att tycka att det jag som sitter här nu, på berget i skogen bakom kvarteret där vi växte upp, är naivt men det jag som läser måste förstå att detta händer nu, inte sen.
Himlen blev smutsigt grå.
Det gör mig ingenting. Solen kommer skina igen innan vi hinner blinka.
Gatlyktorna har tänts nedanför och natten är snart här. Jag vet inte hur länge jag varit borta eller när jag kommer tillbaka men det är okej.
Det är okej att inte veta när eller hur.
För även om skogen är svart så kommer det finnas en stig som mina fötter vant vill vandra. För jag är här. Mitt hem och mina minnen är här. Allt jag varit med om är storslaget, vare sig vi tror det eller inte.
Så, låt aldrig de här stigarna växa igen. Glöm inte att detta är platsen där vi hittade oss.
Där jag hittade mig.

brev som aldrig nådde posten

Hej.

Jag skriver det här för att klockan är mitt i natten, nästan morgon, och som alla andra nätter är jag vaen tills sekunden innan jag ska gå upp. 

Jag skriver det här för att kanske be om ursäkt till dig, kanske världen, men kanske mest mig själv. 

Jag skriver det här för att du och jag tänkt så lika så länge. För att när man är som mest sårbar, när man är ensam i sitt tonårsrum så har man bara en chans att förstå vad som händer om man skriver. 

(Lite skriver jag det här för att du är du och du dömer mig inte, lite för att jag har svamlat till X om obegripliga saker och jag är inte redo för att han ska veta allt om mig.)

Får du känslan av att du är lyckligast i världen, men samtidigt tom och kall? Som man man (jag) bara kan vara lycklig när jag är med någon annan. Som att jag inte existerar när ingen är med mig. Jag blir till ingenting här, jag minskar mitt eget varande varje dag utan att veta varför. 

Har jag blivit en sämre människa? Har jag blivit någon man inte vill träffa? En negativ idiot som inte är värd att lägga energi på. 

Är det kanske så att jag utvecklats till en stor bitterfitta istället för något bra? 

Hur blev det såhär fel? Jag ligger vaken i timmar och försöker hitta felet, men jag tror jag kommer misslyckas. Jag vet det. 

Sanningen är att jag tror att någonting blev fel från början. När cellerna delade sig oändligt många gånger så blev det fel. 

Jag vet att du inte har några svar. Jag vet att mina problem är mina och att jag borde sluta vara så jävla paranoid hela tiden, men det är en viss vana som är svår att bryta. 

Hur har du det? Hoppas allt är bra, bättre än någonsin och att du har tid att dela med dig. 

B.