161014

vi trodde att det skulle bli bättre.
att det skulle förändras,
vårt jag.
Men det hände aldrig.
Vi vaknade aldrig med solen som alarm och en varm kropp bakom oss.
Vi var fast.
Fast i tjära vi bryggt inom oss,
för trots att vissa trodde att det var någonting som föddes av naturen så visste vi att att det grundade sig någonstans långt inom oss.
Det var ditt fel.
Det är ditt fel.
För du känner dig patetiskt ändå tills du sväljer nästa munfull av den alkohol som finns närmast.
Och du undrar när du blev så duktig på att dölja saker för dem du klappat på ryggen under morgonfyllor.
Men när det sprider sig i ditt blodomlopp så blir det bättre.
Du kan se klart,
trots att dina ord snubblar in i varandra och
dina armar är för långa för din kropp och dina fötter
för stora.
Eller för små,
för din balans är skev, din hjärna är skev, dina prioriteringar, dina mål, din enda önskan;
är att kanske inte behöva stå ut.
Och det är skevt.
Men du bryr dig inte tillräckligt för att förändra någonting.
(För längst där inne så hoppas du på att du inte har tillräckligt med tid kvar för förändring.)

00:00

Jag är den värsta personen du någonsin kommer träffa.
Jag är den som kommer krossa dig.
Jag är den som kommer elda upp din tro på mänsklig godhet,
precis som någon bränt den för mig.
För du tror jag är bra. Du tror jag är god och du tror att jag är allt du velat ha.
Förlåt babe, men jag är inget mindre än din värsta mardröm.
För jag kan inte tänka på någon annan än mig själv. Jag kan inte.
Mitt jag är ärr och vidöppna sår. Mitt jag är oändliga nätter i ensamhet, oberoende av hur många dagar jag spenderar med dem jag älskar.
Jag är självisk, jag är hård, jag är ogynnsam.
Jag kan inte älska.
Du kommer se det en dag. Det kanske tar tid, men en dag kommer du vakna och se världen i ett nytt ljus och skuggorna det ger kommer inte att smickra mig. Skuggorna kommer visa vem jag egentligen är och du kommer se, ja du kommer se, att jag är allt du velat förvisa från jordens yta.
Du kommer hata mig lika mycket som jag hatar mig själv.

Jag vaknade häromdagen, såg mig i spegeln och insåg att jag är exakt samma person som jag var för fem, sju, tio år sedan.
För jag insåg att jag tycker lika illa om mig själv och den jag blivit, nu som då. Jag vill inte vara jag och jag kan inte bli någon annan.
Vad ska man göra åt saken?

Sluta grubbla.
Min mamma sa till mig igår; du har höstdepression.
Och allt jag kunde tänka var;
om hösten varade året om så skulle jag varit lyckligare än jag är nu.

Jag är den värsta personen jag någonsin kommer träffa.
Det är en sort trygghet.
Vetskapen om att ingen kan vara sämre än jag, vetskapen om att jag nått en sorts botten som blir djupare ju längre tid jag spenderar där nere.

Det är mörkt här.
Men du vet vad de säger, utan mörkret kan vi inte se några stjärnor och jag lovar dig;
"we're all in the gutter, but some of us are looking at the stars."