Det är något jag velat säga. Något som inte går att formulera i ord. Något som ligger och skaver i halsen långt efter solen gått ner och alla gått hem. Om de ens var här från första början.
Det är något jag velat säga. Något om det svarta hålet som sväljer mig hel gång på gång. Något om att vara så trött hela tiden att man undrar ifall det är möjligt att helt enkelt sluta andas. Ibland tror jag det.
Det är något jag velat säga. Något om brustna hjärtan som aldrig läkte. Något om att se såren på sin kropp växa sig större istället för att läka. Som att universum bestämt att det var dags att förmultna nu.
Det är något jag velat säga. Något som aldrig blir sagt, något som fastnar bakom mina alldeles för gula tänder, något som ligger som en hinna av skam i min mun.
Det är något jag velat säga som jag aldrig hittar orden till att förklara och varje gång jag försöker så försvinner det där 'något' bort in i glömskan och jag är naiv nog att hoppas att det är borta på riktigt den här gången.
Det är något jag velat säga så länge jag kan minnas. Något om att inte orka. Något om att vara så trött att det helt enkelt inte går mer. Något om att ligga i sängen och höra mamma viska ifrån dörröppningen att jag borde gå upp nu, en vecka är väl nog. Är det inte? Hon viskar för mina hörselgångar skulle explodera annars. Så hon viskar och undrar om det inte räcker nu. Har jag inte legat här länge nog och stirrat mig blind på vita väggar, vita lakan, vita händer.
Det är något jag velat säga om att viska tillbaka att nej det räcker inte alls för det finns inte tid i världen att orka med det här. Jag har alltid varit bättre på att viska argt än vad min mamma har, men hon vet att jag inte är arg på henne. Jag är arg på mig. Jag är arg på att inte orka. Så hon ställer en sval kopp te nedanför min säng men hon vågar inte röra mig för kanske går jag sönder då. Om det ens var möjligt att vara mer trasig.
Det är något jag velat säga. Något om att spendera sju år av sitt liv i strid mot demoner. Något om att förlora för att sedan vinna för att förlora igen. Men det är nog något ni redan vet allting om.
Det är något jag velat säga, men hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna säga det. Något kommer alltid ligga begravt i mig och jag kommer skydda det med den sista kraft jag har.
Det är något jag velat säga, men tyvärr för alla andra så är det alldeles bara mitt.

L.

Och du har ont i hjärtat för din bästa vän gråter hårda tårar mot din axel. Du kan inte andas för hon behöver luften mer än du. Hon behöver din styrka. Den du lämnade kvar på badrumsgolvet första gången du tryckte ärr mot din hud. Hon behöver dig. Hon behöver få veta att allt kommer bli okej, så du tänker att du borde ljuga, men hennes händer bryter benen i din arm och du väljer att för en gångs skull säga sanningen:
Du säger att allt kommer bli okej, allt kommer bli precis som förut och du säger att hon kommer bli lycklig snart. Men du säger också att det kommer göra fruktansvärt ont. Du säger att hon kommer vilja slå sönder varje spegel hon ser. Hon kommer vilja bränna upp allt som påminner om honom. Du säger att hon kommer dricka tills hon domnar bort. Hon kommer vakna på morgonen och börja dagen med ett glas vodka och hon kommer röka tre gånger mer än vad som är okej. Hon kommer spendera dagar i sägen och inte vilja säga ett ord till någon. Hon kommer gå runt på farliga gator på nätterna och försöka andas den isiga höstluften.
Och när du säger det så gråter hon hårdare och hon pressar naglarna så hårt mot din hud att den spricker.
Så du säger att hon inte är ensam.
För du kommer vara där och dela hennes smärta. Precis som nu. Du kommer laga hennes speglar och du kommer ta med henne ut och bränna hans saker på stranden. Du kommer dricka med henne och ta med henne hem när hon ligger på trottoarkanten och inte längre kan skilja upp från ner. Och du kommer göra kaffe till henne på morgonen och du kommer le när hon häller vodka i, sen kommer du putta din kopp mot henne och le tills hon häller sprit i din med. Du kommer sitta med henne på balkongen och röka alla de där cigaretterna och ni kommer glömma vad det är som egentligen hände för det var så längesen. Du kommer ligga bredvid henne i sängen när hon inte vill gå upp, och du kommer hålla om henne när hon gråter för att det gör så ont och du kommer gå bredvid henne på svarta trottoarer i den isiga höstnatten för det är så det fungerar.
Du säger till henne att hon en gång sa att ni skulle dricka whisky när ni var sextio, och det betyder att ni måste ta er igenom detta med. Tillsammans.
Hur ont det än gör.

Det är nog för att dimman trycker sig långsamt ner från himlen. Det är nog för att dagen varit varm och natten sval och hur många steg du än tar så kommer du inte riktigt undan. Det är nog för att du intalar sig själv att det är någonting helt annat än vad det är som du står där igen.
Det är nog för att det är sommar igen. Det är nog för att det är tyst här på ett sätt du aldrig upplevt förut. Det är nog för att du slutade svara.
Det är nog för att du oundvikligt vet att sommaren kommer ta slut igen. Det är nog för att du var i en annan stad. Det är nog för att hur många gånger du än försöker stirra dig blind på någon annans TV genom fönster så tvingades du alltid tillbaka till verkligheten. Det är nog för att du inte räckte till.
Det är nog för att vinden blåste på inget speciellt sätt alls idag. Det är nog för att ni låtit rabatterna växa igen. Det är nog för att dammet lägger sig så fruktansvärt snabbt på bokhyllor och fönster blir smutsiga även om du inte kan minnas att någon rört vid dem.
Det är nog för att du inte kan glömma. Det är nog för att känslan av lugn är så främmande, som någon du en gång känt och sedan sett kliva på ett tåg för att aldrig mer komma tillbaka.
Det är nog för att du inte är värd att komma tillbaka till. Det är nog för att inga böcker kan fånga ditt intresse längre. Det är nog för att du läser dem ändå. Det är nog för att du har så svårt att släppa dina fåniga romantiserade förhoppningar på världen. Det är nog för att du inte kan hantera hur världen egentligen ser ut.
Det är nog för att du är rädd för att erkänna att du tagit dig vatten över huvudet. Det är nog för att du är rädd för att erkänna att du inte alls klarar det här.
Det är nog för att du alltid varit så fruktansvärt rädd.

Det är saker i varje hörn och utan att bry sig om att lägga något till rätta letar hon fram ett kantstött paket cigaretter ur en hög jackor och förbereder sig på att spendera några timmar ute i kylan, tidigt i december. Från rummet bredvid hörs effekterna ut en actionfilm, män som dör av en orsak och män som mördar i ett syfte. Hon läser en bipacksedel och har inte tvättat av sig sminket från en bortkommen lördagsnatt. Hon vände på dygnet för att dagen är för ljus att röra sig ute på.
   Vädret utanför skrämmer henne. Det är inte mörkt men ljuset är hotfullt och påträngande. Som att ett filter av mords, en känsla av hat. Hon tröttnar på sina egna tankar innan de når medvetandet.
   Om hon ville, så skulle hon kunna nå allt. Hon skulle klara att älska och bli älskad, om hon inte var rädd för känslan som kommer efteråt. Som alltid kommer efteråt, efter du blivit övergiven, trampad på och nerbruten. Hon vet att hon är för svag för det, kan inte låta det hända igen. Hon kommer dö om det händer, hon kommer dö om livet fortsätter som det gör nu.
   Försöker läsa History of Love men kärlek är inte historia när det inte ens har hänt så orden blir till slumpmässiga bokstäver i förvirringen.
   En LP-skiva hon aldrig lyssnat på, ett liv hon aldrig kunnat få. För vi ger det alltid en chans, för alla kommer med råd de inte lyssnar till själva och blir besvikna när du inte gjort att de sagt till dig. Hon svarar med ärlighet ”Det är inte jättekul och jag är ganska röksugen så nä!” Hon känner hur problemen blir mindre om man hänger upp sig vid en sak istället för alla samtidigt så just nu är hennes största problem att det börjar bli mörkt, =deprimerande, och att hon vill röka, läs måste röka. Två lagom stora problem som ger effekt på hennes välmående. Något lagom att känna, inte för mycket känslor åt något håll som kan kasta hela världen ur balans. Hela hennes värld är död.

   Det är svårt att tro att hon har problem när du träffar henne på stan. Hon är alltid på väg att träffa någon, göra något eller ta tid för att andas själv. Hon verkar klara allt och vill alltid hjälpa, lyssna och diskutera. Hon är så ärlig, men det som är sant är det att hon aldrig sagt hur hon mår utan att ljuga. Hon väljer att inte dela med sig av sin smärta i respekt till alla andra. Hon vet hur jobbig hon är, hur många kvällar hon förstört och hur många människor hon skrämt bort.
   Ingen vågar älska ett psykfall bortom hjälp. Inte ens hon. Hon skulle lämnat sig själv om hon kunde. Hon skulle slagit sönder sig själv för att visa vem som bestämmer, att hon inte är något att ha, ”det är bara att bita ihop och ta det pumpkin!” hade hon skrikit och skrattat elakt och högt, sparkar sig själv i midjan och sagt att allt skulle bli okej i smyg efteråt. Hon skulle lämnat personen som var hon vid ett vägdike för det är allt en sådan som hon förtjänar. Hon vet det, alla vet det.
   Hon tycker det är skönt när huvudet är för skevt för att tänka. Att skeva ur är en upplevelse som är tusen gånger bättre än att vara nykter så hon slutar hålla koll på hur många öl hon dricker eller hur mycket hon röker. Hon slutar räkna, hon släpper kontrollen.
   ”Gränser är personer som älskar misslyckanden!” mumlar hon och suddar ut sina egna felsteg från kartan. Raderar allt hon sagt och försöker börja om på nytt.
   Börja om på nytt vore så fruktansvärt mycket enklare om man inte hade några minnen, så hon röker bort varenda hjärncell hon har för att slippa minnas vad hon gjorde igår. Hon vänjer sig vid att allt går åt helvete, hon börjar nästan gilla det. Det är svårt att veta hur man ska lyckas se det positiva ut allting. Ur någonting egentligen. 

September 8, 2010

"Vet du något som vore förträffligt? Om du kunde köpa med dig en flaska vin, så köper jag sprit och så kedjeröker vi bort livet. Ja, jag vet att det är höst nu men det finns filtar och jag kan hålla dig varm. Som jag brukade, ja precis så. Hur många bussar har vi inte väntat på i hur många minusgrader liksom? Jag skulle kunna tänka mig att sova i din säng igen ja. Bara sova, inget mer. Bara få känna din lukt. Okej jag vet jag tänker för mycket på sånt här. Och du är trött på att höra på mig jag vet. Trött på mitt humör trött på mig mig mig. Förlåt mig jag glömde för en stund att jag är ingenting att ha. 
Herregud jag saknar dig så mitt hjärta dör och jag gråter varje gång jag ser dig. Det blir inte lättare. Jag röker för mycket för att slippa tänka på det. Eller dig. 
Fan jag vill ju bara dela mina cigaretter med något och ha någon att skeda med. Helvete fan att ingenting blir bättre än såhär. 

(jag kan vara den mest patetiska människan i världen men inte den enda)"

Det förvånar mig alltid lika mycket varje gång jag läser mina ord från en tid jag nästan glömt, hur mycket jag fortfarande känner samma känslor. Samma hopplöshet. Samma blödande hjärta. Kanske är det för att jag aldrig lät ärren läka, så de envisas med att rivas upp om och om igen. Jag envisas med att riva upp dem i mina desperata försök att förstå varför samma sak händer gång på gång. En upprepning som inte liknar något som hänt. 
Jag har ord på tungan (fingrarna) som aldrig kommer bli sagda (skrivna). De är bundna till att cirkulera i mitt tomma sinne medan jag väntar på rätt tillfälle att låta någon höra dem. Precis som allt annat som sägs så är det noga planerat i förväg. 
Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och säga till mig själv att det inte alls kommer bli bättre på ett tag. Jag vill säga att jag fortfarande kommer vara krossad ett par månader innan jag fyller nitton. Men jag vill också säga att vi fortfarande hoppas på att någonting ska bli bättre, så jag kan vara lugn. 
Fast när jag tänker efter så vill jag nog inte alls säga något till mig själv. Jag hade nog bara bjudit mitt sextonåriga jag på en cigg. 

Du sätter dig på sängkanten och andas in. Blundar. Ser en snabbspolning av absolut ingenting framför ögonen och när du öppnar dem igen har det gått en halvtimme. Du minns inte ens att du andats, för du andas ut och känner hur kroppen sjunker ihop i takt med att luften går ur dig.
Du ser din siluett mot väggen och bestämmer dig för att gå ut. Det hinner bli mörkt innan du ens reser dig, allt tar så lång tid. Tiden följer inte rätt lagar här. Inte i det universum du under månader har skapat åt dig själv för att överleva. Tiden går fort för du är inte medveten om vad som händer omkring dig om du inte fokuserar, och det tar för mycket energi.
Ute luktar det regn så som det bara kan göra på våren. Träden, marken och dina händer har en blå nyans du inte riktigt känner dig bekväm med. Du famlar upp ett slitet cigarettpaket ur fickan och stannar upp för att tända ciggen. Sen går du. Du har gått på dessa gator så många gånger förr, men ändå kan du inte minnas hur man tar sig fram, ändå kan du inte minnas att du någonsin sett husen här förut. Har du någonsin varit här?
Det känns som du vaknar från en dröm och du sitter vid köksbordet med huvudet lutat mot händerna. Det har börjat ljusna utanför. Blommorna har dött i fönstret och du tänker att du inte kan minnas vem du fick dem av, eller om du kanske köpte dem själv. Vart tog natten vägen? Vart har du varit och hur kom du hit?
Du vaknar upp från den obefintliga drömmen igen och du står på tågstationen. Du hör mullret från ett inkommande tåg och ser människor skynda sig inne på pressbyrån för att hinna komma härifrån innan det är försent. Du ler och tänker att det är nog dags att ge sig av.
Du vaknar igen.

När klockan är tre en lördagsnatt och man plötsligt blir påmind om hur det kändes att kyssa dig precis när du kom tillbaka till sängen efter att ha hämtat, och druckit, iskallt vatten. När man minns hur kalla dina jävla läppar var och din hud så jävla sval för jag var så jävla varm. För jag var så jävla kär i dig att jag saknade dig varje sekund du lämnade mig. Jag vaknade så fort du reste dig ur sängen, jag hörde dina andetag i min dvala och du la alltid dina tunna fingrar mot min panna och frågade om allt var bra. Alltid. Varenda jävla helvetesnatt i två år.
När klockan är tre en lördagsnatt och man sitter på altantrappan och hetsröker två paket cigaretter för det är inte okej att minnas det här nu. Jag vill inte minnas det här nu. Och jag minns hur jag såg dig ute, första gången på så länge och allting omkring försvann. Jag känner håren resa sig på armarna, i nacken. Kan inte längre se, jag dras in i ett svart hål och tystnaden lägger sig runt mig som i ett vadderat rum. Luften är inte kvav men instängd. Jag tror det är såhär det känns att vara ingenting. Huvudet blir tomt och det känns som att jag är där i en evighet. Eller fler. Som att jag inte tillhör verkligheten längre. Jag minns hur jag möter din blick och blir någon annan på en nanosekund. För jag får inte känna någonting alls. Då går det sönder. Alltihop spricker om jag känner något nu.
När klockan är tre en lördagsnatt känns det som om det var igår du stod utanför mitt hus och jag lämnade över en påse med saker som var dina och jag grät medan du såg tomt på mig. Igenom mig. Och jag grät medan du höll om mig för sista gången och sa att allt kommer bli bra, vi hittar tillbaka en dag. Vi har för mycket tillsammans för att låta detta försvinna helt, sa du och det var sista gången vi sa ett ord till varandra. Jag försökte gå från att dö, till att överleva, till att leva men det var svårt, tog för lång tid och nu har det gått två år sedan dess och jag vaknar fortfarande kallsvettig.
När klockan är tre en lördagsnatt och man inser att det enda jag vill är att ha någon som dig igen. Som var så jävla nära, som förstod allt, visste allt och kunde älska ändå. När man inser att rädslan för att ingen kommer vara lika bra eller bättre är för stor för att man ska våga chansa. Våga bry sig. Man blir kall, tråkig och ett fantastiskt engångsligg.
För när klockan är tre en lördagsnatt och man sitter på altantrappan, röker och gråter orken ur sig så blir det inte värre. Och man ser solen gå upp, och man försöker börja om igen. Bara att glömma allt igen. Tills nästa jävla lördagsnatt.