070711

krossar ditt huvud mot asfalten när jag somnar mest för att förstöra något. Kastar allt jag kämpat för i elden och låter den sluka skogen mest för att det inte spelar någon roll.
snälla kan du falla mer för den inspelade versionen av verkligheten? kan filmatiseringar forma dig lite mer tack.
säger dina repliker åt dig och jag vet att du ler på andra sidan stan.
det
spelar
inte
längre
någon
roll.
det tar sju minuter att röka en cigg och det tar tio sekunder för eftersmaken av vodka att lägga sig.
skriver hatbrev i gruset utanför huset och bränner myror med förstoringsglas. är munter och visslar när någon går föbi.
väntar på bussen.
väntar på dig.
väntar på att någon ska resa sig upp, ta min hand och säga att nu får det räcka.
väntar på att jag ska resa mig upp, ta mig i kragen och säga
"tack för den här tiden, ni var min värld"
gå och aldrig se tillbaka.
du/ni förtjänar ingenting.
du/ni är avklippt gräs som dör och förmultnar och glöms bort.
jag är precis samma sak.

21:53

Det är varmt i luften trots att himlen är svart. Det är inte natt än. Än är det dag enligt timmarna och det är skottsekundsår. En dag blir en sekund längre. Prisa gudarna för i år har vi en sekund mer att nyttja och förlora och göra till ingenting. Prisa Gud för vi gjorde våra föräldrar besvikna i år igen. De gråter i tystnad bakom sovrumsdörren när vi lyssnar på för hög musik och dansar bort yrseln till psykedelisk rock. Med en dåligt kammad mittbena och avskavt nagellack. Med suddig blick och förbrukade sinnen. Med tomhet, eufori och avslagen cola under sena nätter och tidiga mornar. Mina fingrar luktar kokos och runt om mig ligger halvfärdiga teckningar av färgexplosioner. Försöker vara något annat, lägger medvetandet utanför kroppen, tar av mig det som en överanvänd hatt i manchestertyg. Hallen blir oändlig. En grusgång omringad av träd för alltid. Det här är ingenting som tar slut. Vi går längs med vägen och hoppas att det går över snart, håller varandras händer och du kramar hårt. Är du rädd för vad som finns vid horisonten eller är det vägen dit som får dig att andas så häftigt? Jag sträcker fram handen för att skymma solen och försöka se om vi ens kommit halvvägs men trädkronorna fortsätter att gå ihop i varandra och trots att solen ständigt går ner och trots att vi fortfarande sätter den ena foten framför den andra så står vi kvar på samma ställe som vi började på. Jag börjar tro att vi fastnat i något mönster där vi tar likadela steg framåt som bakåt. Det enda vi kan veta är att stegen bakåt känns så fruktansvärt mycket mer i kroppen än vad stegen framåt gör. Kanske är det någon lag i något ämne jag aldrig var bra på. Det som rör sig vill fortsätta röra sig. Som att bromsa in med bilen fast inte alls. Smyger ut på natten, sitter på trappan med en cigg och ett dåligt samvete. Tänker på dig och dig. Tänker på allt jag inte gjorde och tänker att även jag en dag kanske lär mig något. Kanske lär jag mig bli lycklig och du med. Jag hoppas du lär dig bli lycklig.