Det är nog för att dimman trycker sig långsamt ner från himlen. Det är nog för att dagen varit varm och natten sval och hur många steg du än tar så kommer du inte riktigt undan. Det är nog för att du intalar sig själv att det är någonting helt annat än vad det är som du står där igen.
Det är nog för att det är sommar igen. Det är nog för att det är tyst här på ett sätt du aldrig upplevt förut. Det är nog för att du slutade svara.
Det är nog för att du oundvikligt vet att sommaren kommer ta slut igen. Det är nog för att du var i en annan stad. Det är nog för att hur många gånger du än försöker stirra dig blind på någon annans TV genom fönster så tvingades du alltid tillbaka till verkligheten. Det är nog för att du inte räckte till.
Det är nog för att vinden blåste på inget speciellt sätt alls idag. Det är nog för att ni låtit rabatterna växa igen. Det är nog för att dammet lägger sig så fruktansvärt snabbt på bokhyllor och fönster blir smutsiga även om du inte kan minnas att någon rört vid dem.
Det är nog för att du inte kan glömma. Det är nog för att känslan av lugn är så främmande, som någon du en gång känt och sedan sett kliva på ett tåg för att aldrig mer komma tillbaka.
Det är nog för att du inte är värd att komma tillbaka till. Det är nog för att inga böcker kan fånga ditt intresse längre. Det är nog för att du läser dem ändå. Det är nog för att du har så svårt att släppa dina fåniga romantiserade förhoppningar på världen. Det är nog för att du inte kan hantera hur världen egentligen ser ut.
Det är nog för att du är rädd för att erkänna att du tagit dig vatten över huvudet. Det är nog för att du är rädd för att erkänna att du inte alls klarar det här.
Det är nog för att du alltid varit så fruktansvärt rädd.