22/4

Du är inget barn längre. Klockan tickar på och du kan liksom känna sekunderna ramla ner från himlen som ett evigt regn över dig. Du försöker glömma det, försöker tänka att det löser sig, du har all tid i världen. Alla dina vänner säger ju det. De klappar dig på axeln och säger ”ta det lugnt, oroa dig inte över det, du har all tid i världen! Glöm det nu, kom och var här.” Men du drar undan alla armar från alla lugnande händer och du tar tillbaka alla leenden. Du lämnar dem sittandes i förvåning och desperation, de vill ju bara ditt bästa, varför kan du inte låta dem lugna dig? Varför kan du inte vara lite jävla normal?
   Så du kryper ihop, du sträcker dig ut. Du kastar glödande cigaretter omkring dig som något slags försvar. Du skrattar högre och högre, undviker alla som försöker röra dig, rycker till, rycker undan. Skrattar lite till. Så går du inte till skolan, så gör du inte vad du ska men du känner att ditt jävla uppdrag är att överleva den här iskalla våren. Du står ju förfan ensam mot tiden, ingen kan hjälpa dig nu, för din värsta rädsla är en illusion som är överallt. 

två decimeter av ren och skär nähet

Det är något som rör sig med vinden, om man nu kan kalla det vind. Det är mer värme som rör sig. Som om till och med värmen tycker det är för kvavt och vill ta sig därifrån med den är fast precis som vi. Jag känner det, någonting rör vid min bara nacke och jag ryser. Undrar om det var du som var så nära. 
Vi går på stekhet asfalt längs med stranden. Till höger om mig slår vågor trött mot stenarna som är ungefär lika äkta som silikonbrösten på blondinen som passerade oss med en suck. Vi såg kanske för svåra ut. För svarta, svåra och djupa med färgade hår och bara ben. Träden som längtar efter regn ser ut att försöka slita upp sina rötter och gå de fem meter som skiljer dem från sjöns svala vatten. Löven prasslar inte i vinden. Dina ostyriga lockar rör sig desto mer och du kisar mot horisonten. Du går på min vänstersida som för att hålla staden på avstånd från oss, mig. Vi lämnade de vilande betongklumparna bakom oss för de drog ner oss med sin eviga sömn. Du styr våra steg mot något som var mer levande än dem. Tystnaden kväver oss inte, den bär våra tankar med stolthet i utrymmet mellan våra sommarbruna axlar, två decimeter av ren och skär närhet mellan oss. En förståelse som talar åt oss. 
Med sand mellan tårna känns allt som en kliché. Hur solen färgar dina händer rosa när du askar i en liten grop framför fötterna. Hur mitt hjärta slår tusen gånger fortare än vanligt då jag lutar mig närmare för att tända min cigarett på tändstickan som du skyddar från vinden och jag lovar att jag kan känna din lukt för vi råkar vara lite för nära. Har du märkt att vi alltid hamnar lite för nära? 
Det händer ingenting omkring oss. Vi ser ankungar vingla förbi och du skrattar och säger att ducklings är nog ditt favoritdjur om du var tvungen att välja, mest för att det låter så fint på engelska. Jag håller med för när du säger det ler du mot mig och ditt leende smälter min hjärna till oanvändbar substans. Jag tappar all tidsperspektiv när du berättar om hur livet slår ner dig och jag ser hur blanka dina ögon blir för sjön speglas i dem. Vågar äntligen röra vid din hud. Låter fingertopparna känna längs med din handrygg och du har ofattbart lena händer. Du slutar prata, med läpparna fortfarande isär som om du stannat mitt i ett ord. 
”Jag ger dig mitt hjärta, det är ditt att bära eller förstöra.” är det sista jag säger innan du pressar dina läppar mjukt mot mina och världen försvinner för vem behöver stenhård betong eller mjukt gräs när man har läppar och solnedgångar. 

Augusti -10

lyssnar på för ljuv musik. det är ju inte på riktigt? det är för tyst utan tv’n som bakgrundsljud. för ensamt utan cigaretter och vin. för tröttsamt för att låta bli att sova för länge för många timmar och hålen blir större ju längre tiden går. ju äldre vi blir. fasaden håller en månad till sen faller vi, den faller av mer och sprickorna spelar ingen roll för vad är helt egentligen? ingenting. just det. ser på andras misslyckanden för att glömma mina. mina handlingar speglar vem jag är för känslan är ju skitsamma, densamma? vem vet mer än jag om mig förutom du? ingen alls. lyssnar om och om igen och blir inte mer sammanhängande är så här. så här. du är här. en röd prick på en karta över en stad som inte vet någonting mer än så. du är här. ett projekt på ett muséum i den stad som lyser röd. du är inte här. för du är relativ, du är tillfällig, du är fri. är frihet du? känns inte så. känns fast i dig. fast i de andra de som inte är jag men varför skulle jag vara dem? du är dina vänner. är jag skit? är jag bitterfitta? är jag verkligen dem? eller just det, det var ju hur de brukade vara. Hur brukade jag vara? som de? är det jag eller de som inte längre skriker vid kanten av berget? precis på gränsen. vilar med ena foten utanför. lugnar hjärtat sig efter alla år? slutar det slå med den kraft och betyder kraften att jag lever mer eller att det är det sista som sker innan det väljer åt mig. Du är här. Du är inte här. Jag är här. Alltid här. Fan ta dig. Du kan stanna där du är. Det som inte är här. För jag klarar mig här. Fan ta dig stanna där du är för här har du inget att hämta. Jag stannar här.

fantomen/placebo

Kommer du ihåg när vi läste fantomen och lyssnade på placebo? När vi kysstes mellan sidorna och drack kaffe? Minns du hur vi brukade viska djungel ordspråk och gå promenader tills det blev morgon? Vänskapen? Närheten? Hemligheterna? Kommer du ihåg hur vi brukade läsa fantomen och kyssas mellan sidorna?

dubbeltrubbel

Idag på bussen mindes jag något jag tänkt säga till dig när det fortfarande betydde. Någonting om att du alltid provocerade mig. Jag vet nu att det inte är eller var sant men det kändes så. Du liksom tryckte på de där obekväma punkterna mellan revbenen. Det gör inget, de finns där för att någon ska röra vid dem. 

Ibland blir jag rädd för att andas. Rädd för att jag ska känna hur luften tar slut och jag kvävs. Rädd för att stå och vänta på bussen med september frusna fingrar i jackfickorna och inte kunna ta ett andetag. Utan förvarning kommer det ta slut. En dag, en timme, en minut, en sekund närsomhelst så försvinner syret och vi kvävs. Jag förstår inte hur man inte kan tänka på det. Hur man kan låta bli att vara livrädd för livet. Det finns inte mycket att hämta. Inte mycket att uppskatta mer än promenader mot ingenting, bort från staden. 
Märkte du att vi glömde hur man var utan cigaretter och alkohol? Det gjorde jag. Hur fem cigg i veckan gick till fem paket. Hur det enda som dämpade ångesten, paniken, bitterheten var kedjerökning på destination okänd. Någonstans där vi kunde glömma att vi var här. Här i samma jävla värld som alla andra, samma självdestruktiva, miserabla värld. 
Jag säger inte att det är negativt. Hur hade vi annars löst det? Hade vi låtsas som ingenting? Hade vi varit som de som aldrig såg eller ens kommer se hälften av vad vi ser? 
Vi tänder cigarett efter cigarett och försöker med undertonade ord snirkla oss ur alla konversationer och konfrontationer. 
Jag måste bara fråga, propagerade du allt du sa? Förlåt mig men jag undrar bara. För när jag tänker efter så var allt en försköning av verkligheten eller ren lögn. Så jag tar din tystnad som ett ja.

det var bittert förr

trodde jag visst var det stod vad vi stod men allt är helt jävla fuckat och skört och ingenting står fast jag skakar kan inte röra mig som jag vill och det går bara itne längre. den här skiten. det handlar inte om att dö det handlar om att överleva och ta det som är mitt. det handlar om att kunna gå med rak ryggrad och att kunna andas. det handlar om allt det som inte är självklart för mig. om allt det som ger mig obehag. om allt det som är så jävla svårt. det finns inga ord. för jag höll tillbaka dem för att ge dig plats för du behövde mig. gång på gång. och igen. alltid igen aldrig jag aldrig någonsin jag för jag orkar inte mer. det här ger mig inte ett jävla skit och det är sån jävla bullshit du är sån jävla bullshit som kommer med dina enkla ord och enkla svar för dte är så jävla synd om alla andra och jag vet det. jag är omegan i en vargflock. jag är ingenting. visst är jag inte. visst. jag har bevarat lugnet länge nu. jag hatar att ni alla finns för ingen av er ser. ingen av er förstår för ingen av er bryr er. fan för er. fan för mig mest mig fanfanfanfanfan. 
jag kallsvettas för jag vet att jag måste gå dit. jag kallsvettas och hyperventilerar för jag vet att jag måste. för jag måste men det blir svårare varje dag. känner att det närmar sig. känner det andas bakom mig det där som tar mina andetag. fan. jag hoppas du förstår att när det är över, så var allt ditt fel.

september -10

Du vet hur det känns när du kommer på att man inte kan ångra. När du åker på bussen och ser världen rusa förbi och iPoden spelar alldeles för bra musik och ett tomrum du aldrig känt innan gör sig märkbart i magtrakten, eller hjärttrakten. Det är då du förstår att du inte kan ändra det som hänt. Du kan inte gå tillbaka i tiden och göra något ogjort eller gjort. Det är när du förstår det som du går till parkbänken med utsikt över sjöar och vidder. Det är när du inser att du inte kan sluta älska det som varit som du tänder den första cigaretten. Och den andra. Och alla de andra som följer den. Du fyller tystnaden med ingenting och lungorna med cancerluft. Det hjälper inte mer än något annat men det känns bättre. Det blir inte lättare men du blir yr och det låter dig att koncentrera på något annat än tomheten i hjärtat. 
Det är när du kommer ihåg att du måste sova ensam ikväll igen som du skruvar av korken på lokaflaskan som innehåller något starkare och mindre kolsyrat än loka. Det gör det inte bättre, inte lättare eller någonting men du blir yr och världen snurrar. Världen snurrar och du står still. Alltid lika jävla still.

mina kläder luktar fortfarande du när jag kommer hem

Min hud har en underton av du när jag tänder en cigarett på balkongen och du gör kaffe. Klockan är halv tre och du är pojken från en film. Du gör mitt liv till en dröm.

   Jag var så nervös, men du lugnar ner ett rusande hjärta, ersätter det med kittlande fingertoppar. Kysser mig mjukt och lägger en försiktig hand på mitt lår. Sitter nära för att du vill, eller jag antar att du vill.

   Och varje gång du rör vid mig smälter jag, varje gång du ler smälter jag och varje gång så ser på mig som att det jag berättar betyder något så smälter jag. Berätta allt, berätta hur du blev den jag sitter och dricker öl med idag. Så börjar du berätta, och jag frågar mer för att få veta, ber om ursäkt men du berättar gärna.

   Du frågade var jag varit i hela ditt liv, jag har väntat på dig. Det blir bara rätt. Att ligga lutad mot din bröstkorg och dina armar om mig när vi ser på magnum halv två på natten, med lyckorus i huvudet och fönstret i köket på vid gavel.

   Det vackraste jag sett var när vi satt mitt emot varandra vid fönstret, du drog länge in röken från pipan och siluetten bakom rökmolnet du skapade gav ditt ansikte den vackraste formen i världen, det var du. Så jag lutar mig fram för att röra ditt ansikte och du ger mig en kyss. Skrattar och stryker handen över mitt hår. Varför ler du? Varför ser du så fruktansvärt lycklig ut.

   Med doften av din parfym skapar jag spellistor för den här tiden, för första gången på länge. Med känslan av dig nära mig vill jag träffa dig igen, vill prata om allt med dig, vill se dig, vara med dig.

   Med dig i tankarna får jag inget gjort. Med dig kan jag kanske bli lycklig. Du kanske trots allt är menad för mig, för frågan du ställer mig vänder snabbt tillbaka.

   Med doften av dig på mina kläder och min hud frågar jag dig; var har du varit i hela mitt liv? 

november

November blev inte som vi tänkt oss. Det bröt sig loss från våra planer och någon vi känner pratade högt om ödet och vi valde att tro på vad han sa. Vi trodde alltid på vad alla andra sa.
   Vi glömde att det tog slut. Att vi inte tillhörde varandra längre. Att vi bara skulle vara vänner inte vara nära och berätta allt allt allt.
   Men om det känns bra, varför kan det då inte vara bra? Kan det inte för en gångs skull vara så att man får vad man vill ha, att allt är som det verkar och att man inte blir överraskad i slutet av en mördare i mask som skulle varit ens bästa vän? Kan vi inte få det vi förtjänar? Eller det är kanske det vi fått. Nu när jag tänker efter så kan det vara exakt vad vi förtjänar.

   Det blir inte mycket annorlunda av att vi färgar ditt hår eller att jag slutade vara som jag brukade, när det faktiskt var vi. Det spelar ingen roll nu. Jag är rädd för att se dig för du har ett grepp om mitt hjärta som inte lättar med åren, ingenting blir lättare med åren.
   Det som sa att tiden läker alla sår ljuger. Tiden ger dig möjlighet att känna all den ångest som du borde känna över alla de fel du gjorde som kunde ha varit ogjorda om det inte vore för att du är just du. Du skulle kunnat vara lycklig nu, men istället så är du ensam, blöt av snöflingorna och otroligt kall. Kall utanpå, kall inuti. 

come back to me again

Du står vid perrongen och tågen är sena. Tåget. Tåget som han inte är med, tåget som kommer dundra in på stationen, öppna dörrarna och släppa ut människor du inte känner, människor du inte bryr dig om. Men ändå står du här. Dag efter dag står du på stationen med en cigg (en extra i fickan som du sparat åt honom) och väntar på tåget som alltid är försenat, trots att du vet att du kommer få gå hem ensam igen.
    Du skickar sms han inte svarar på. Du undrar fast vet varför men det är svårt att erkänna det, svårt att erkänna att du än en gång drivit bort det enda du tyckt om sen ditt liv förändrades den där påsken för två år sedan. För aldrig har du brytt dig sen dess. Aldrig låtit dig bli sårad och när du väl rev muren slutade tågen komma i tid.
   Vagnarna är ny sanerade och rena från klotter. Du fångar blickarna från alla som kliver av och släpper inte ögonkontakten förrän de gått förbi. När det återigen är tomt på perrongen går du hem. Varken bättre eller sämre än dagen innan går du över gator och sätter dig på bussen. Staden du känner så väl fast inte alls försvinner i ett osammanhängande svammel av färger och du tänker att imorgon är nog dagen det händer. Imorgon är dagen han återvänder från sin plats i det absolut okända.