Vaknar upp och försöker glömma ifall jag är redo eller inte. Nu är det dags. Idag påbörjar vi vårt sista år på gymnasiet. Sista året i skolan med tryggheten att någon tar hand om oss. Sista året innan vi blir vuxna.
   Kaffet smakar likadant som förut, min vaniljparfym luktar likadant. Kläderna sitter likadant och vägen till bussen ser likadan ut. Som alltid. Som vanligt. Kanske för att allt är som förut. Bara så himla annorlunda. Vill inte vara feg nu, vill inte vara den som kryper ihop. Vill vara den som står stark och stadigt på marken. Den som inte vet vad hon vill men ändå inte räds framtiden.
   Mitt hår är längre än någonsin. Lika blond som förr men betydligt mycket äldre. Fyra år. Jag har en pojke som kysser mig hårt och mjukt, men han förvirrar mitt hjärta så jag får tid att fokusera på mig själv. Jag har blivit en periodare på livet. En periodare med lust, ångest, depression och glädje. Fast det har jag nog alltid varit.
   Det finns stunder när jag tycker så mycket om allt. Som att gå med Aram och Felicia genom ett regnigt Jönköping och röka trettiotusen cigaretter och bli bjuden på kaffe. Pratar lugnt och säkert om allt som är och inte är. Men sen kommer sekunden då de återgår till sina liv och jag undrar; vad gör jag nu? Kan jag åka hem och ligga i sängen? Kan jag andas själv innan klockan åtta? Hur är man ensam? Hur tar man det lugnt? Jag har så många frågor om hur man överlever livet att jag inte får fram en endaste en. Det blir tyst. Hjärtat stannar upp och hjärnan släcker ner. Tack för idag, nu var det inte mer än det.
   Vi ville ju bara leva, men det blir för mycket så vi dog varje sekund. Jag vill ju göra allt till någonting viktigt men det blir att inget blir någonting. Jag är så förvirrad av mig själv. Jag är förvirrad av mina vänner. Jag är osäker, rädd, rädd, rädd och återigen rädd. Rädd för att inte leva, rädd för att göra fel val. Rädd för att säga för mycket, rädd för att säga för lite. Rädd för att inte göra intryck, rädd för att göra för stort intryck. Rädd för att bli trampad på, rädd för att ta konflikter. Jag är så osäker och nervös i alla situationer, så nervös att jag åker fyra hållplatser för långt med bussen för att den okända människan som sitter bredvid mig och blockerar min väg inte skulle av. Hoppar av bussen innan en högstadieklass hoppar på. Byter sida på gatan, håller andan och hoppas att ingen ser mig. Samtidigt som jag höjer hakan och låtsas att jag inte alls är rädd.
   Är så motsägelsefull att jag spricker som en pantburk full med tändargas. Är både och, varken eller och ingenting. Inte ens mina ord har någon klarhet.
   En dag ska jag reda ut det här. Jag försöker redan nu. I små steg försöker jag tillåta mig själv att må bra. Försöker övertala mig själv att det blir bättre fast jag inte vill förändra någonting. Ett steg i taget så ska även jag kunna vakna och kliva upp utan att känna den växande oron och nervositeten i magen. En dag ska även jag kunna lämna mitt hus utan ångest. Den dagen kommer kanske snarare än jag tror. Förhoppningsvis är den dagen imorgon. 

så gammalt att jag inte ens minns att orden kommit från mig.

Himlakropp

Vägarna är så tysta på natten. Världen känns oändlig men samtidigt verkar det inte finnas mer av den än vad du ser framför dig så du lägger dig ner. Asfalten känns sval och torr mot din bara rygg och dina sommarbruna ben. Över dig breder sig himlens svärta och du undrar hur det känns att vara där uppe, vara fast i ingenstans. Du sträcker armen mot det svarta och räknar stjärnorna du ser. För varje stjärna växer någonting inom dig, ett sorts hopp blandat med en önskan. Det gror för varje ljusår du försvinner bort och det bygger ett bo i dig. Den sommarnatten så byter dina organ plats för att ge vika åt något större, något viktigare. Du lägger din andra hand mjukt på bröstkorgen och ler. En värme pulserar ut genom dina revben. Den liksom smiter. Luften vibrerar i tystnad när dina känslor lämnar din kropp för att visa sina rätta jag framför dina ögon. De vill ge dig chansen att ge dem nya namn för du kunde inte känns igen dem. Ett mjukt skratt bubblar upp ur din strupe för du känner dig som Pippi när hon hittar på egna ord. Du vrider huvudet åt sidan för att känna marken mot din kind. Den är kallare nu än innan. Asfalten är full av små gropar och du skulle vilja krypa ner i en av dem.

Långsamt men med en nyfikenhet i musklerna reser du dig och känner blodet rusa från fötterna till huvudet. Sekunderna innan det hinner upp flimrar det svart framför ögonen men det märks knappt någon skillnad från verkligheten. På tå går du balansgång på vägen. Livrädd för att falla. Faller du så vet du att du kommer fortsätta falla för det är vad man gör. Man misslyckas, man faller och man fortsätter falla. Världen runt dig blir suddig och allt du ser är vägen som nu är alldeles för smal. Med de späda armarna utsträckta likt en örns vingar går du med slutna ögon. Du stannar när du hör en bil passera, slår upp ögonen likt ett skrämt rådjur och de hasselnöts färgade irisarna reflekterar ljuset från gatulamporna. Du är tillbaka i Hans verklighet för du känner något bulta i fötterna även om du inte längre kan sätta rätt namn på känslan så vet du vad det är. På ljusgrå asfalt syns nu mörka fotspår och flera meter bakom dig ser du grönt glas glimma. Ett plus ett är två. Du river av ett bland från en blomma i rabatten bredvid dig och försöker torka bort blodet från dina fotsulor men det fortsätter bara produceras nytt så du ger upp. Stilla stående går du under så du börjar gå.

Vid Hans port känns allt mycket närmare än det är. När du trycker ditt tunna pianofinger mot den knapp som ska tala om för honom att du är här nu så går allt för fort. Nerverna sitter utanpå huden när han tar dig i sin famn. Hans salta tårar slår mot din axel likt bomber. Trapporna för ont men hissen gör ondare så han bär dig upp för de där hundra vertikala stegen mot den lägenhet du sedan länge kallat hem i dina tankar.
Du råkar se din spegelbild i hallen och du ser att du gråter. Du gråter blod och undrar om han ser det också. På en stol i köket tvättar han dina fötter. Med huvudet sänkt över vatten och bandage så är hans gråt mer kvävd men du hör den och det där mjuka inom dig som himlakropparna givit dig spricker så långsamt att du känner det. Det splittras och det gör så ont överallt att du skakar. Du frågar om han ser dig, om han hör dig, om han ser att du gråter blod över hans köksgolv.
Ögonen som ser på dig är blå och pojken som äger dem har lika ont som du. Han tar dig till sovrummet där han klär av dig ditt linne och lägger sedan försiktigt ner dig mellan sina lakan. Det luktar som Hans verklighet. Pojken med ögonen kryper ner bredvid dig och du berättar om stjärnorna. Han rör vid din kropp och sjunger om sin verklighet med läpparna mot din hals.  

Jag har skrivit en halv bok om dig. En halv bok på åtta månader för att du förändrade precis allt och vända hela mig upp och ner och jag var tvungen att på något sätt försöka förstå vad som hände. 

Jag har skrivit så mycket om dig, jag lever bland dessa sidor om sena kyssar och tidiga cigaretter. Du är farligare för mitt hjärta än någon annan och jag vill bara ha dig. 

Jag vill ju bara ha dig.