Du sätter dig på sängkanten och andas in. Blundar. Ser en snabbspolning av absolut ingenting framför ögonen och när du öppnar dem igen har det gått en halvtimme. Du minns inte ens att du andats, för du andas ut och känner hur kroppen sjunker ihop i takt med att luften går ur dig.
Du ser din siluett mot väggen och bestämmer dig för att gå ut. Det hinner bli mörkt innan du ens reser dig, allt tar så lång tid. Tiden följer inte rätt lagar här. Inte i det universum du under månader har skapat åt dig själv för att överleva. Tiden går fort för du är inte medveten om vad som händer omkring dig om du inte fokuserar, och det tar för mycket energi.
Ute luktar det regn så som det bara kan göra på våren. Träden, marken och dina händer har en blå nyans du inte riktigt känner dig bekväm med. Du famlar upp ett slitet cigarettpaket ur fickan och stannar upp för att tända ciggen. Sen går du. Du har gått på dessa gator så många gånger förr, men ändå kan du inte minnas hur man tar sig fram, ändå kan du inte minnas att du någonsin sett husen här förut. Har du någonsin varit här?
Det känns som du vaknar från en dröm och du sitter vid köksbordet med huvudet lutat mot händerna. Det har börjat ljusna utanför. Blommorna har dött i fönstret och du tänker att du inte kan minnas vem du fick dem av, eller om du kanske köpte dem själv. Vart tog natten vägen? Vart har du varit och hur kom du hit?
Du vaknar upp från den obefintliga drömmen igen och du står på tågstationen. Du hör mullret från ett inkommande tåg och ser människor skynda sig inne på pressbyrån för att hinna komma härifrån innan det är försent. Du ler och tänker att det är nog dags att ge sig av.
Du vaknar igen.