Vaknar upp och försöker glömma ifall jag är redo eller inte.
Nu är det dags. Idag påbörjar vi vårt sista år på gymnasiet. Sista året i
skolan med tryggheten att någon tar hand om oss. Sista året innan vi blir
vuxna.
Kaffet smakar likadant som förut, min vaniljparfym luktar likadant. Kläderna sitter likadant och vägen till bussen ser likadan ut. Som alltid. Som vanligt. Kanske för att allt är som förut. Bara så himla annorlunda. Vill inte vara feg nu, vill inte vara den som kryper ihop. Vill vara den som står stark och stadigt på marken. Den som inte vet vad hon vill men ändå inte räds framtiden.
Mitt hår är längre än någonsin. Lika blond som förr men betydligt mycket äldre. Fyra år. Jag har en pojke som kysser mig hårt och mjukt, men han förvirrar mitt hjärta så jag får tid att fokusera på mig själv. Jag har blivit en periodare på livet. En periodare med lust, ångest, depression och glädje. Fast det har jag nog alltid varit.
Det finns stunder när jag tycker så mycket om allt. Som att gå med Aram och Felicia genom ett regnigt Jönköping och röka trettiotusen cigaretter och bli bjuden på kaffe. Pratar lugnt och säkert om allt som är och inte är. Men sen kommer sekunden då de återgår till sina liv och jag undrar; vad gör jag nu? Kan jag åka hem och ligga i sängen? Kan jag andas själv innan klockan åtta? Hur är man ensam? Hur tar man det lugnt? Jag har så många frågor om hur man överlever livet att jag inte får fram en endaste en. Det blir tyst. Hjärtat stannar upp och hjärnan släcker ner. Tack för idag, nu var det inte mer än det.
Vi ville ju bara leva, men det blir för mycket så vi dog varje sekund. Jag vill ju göra allt till någonting viktigt men det blir att inget blir någonting. Jag är så förvirrad av mig själv. Jag är förvirrad av mina vänner. Jag är osäker, rädd, rädd, rädd och återigen rädd. Rädd för att inte leva, rädd för att göra fel val. Rädd för att säga för mycket, rädd för att säga för lite. Rädd för att inte göra intryck, rädd för att göra för stort intryck. Rädd för att bli trampad på, rädd för att ta konflikter. Jag är så osäker och nervös i alla situationer, så nervös att jag åker fyra hållplatser för långt med bussen för att den okända människan som sitter bredvid mig och blockerar min väg inte skulle av. Hoppar av bussen innan en högstadieklass hoppar på. Byter sida på gatan, håller andan och hoppas att ingen ser mig. Samtidigt som jag höjer hakan och låtsas att jag inte alls är rädd.
Är så motsägelsefull att jag spricker som en pantburk full med tändargas. Är både och, varken eller och ingenting. Inte ens mina ord har någon klarhet.
En dag ska jag reda ut det här. Jag försöker redan nu. I små steg försöker jag tillåta mig själv att må bra. Försöker övertala mig själv att det blir bättre fast jag inte vill förändra någonting. Ett steg i taget så ska även jag kunna vakna och kliva upp utan att känna den växande oron och nervositeten i magen. En dag ska även jag kunna lämna mitt hus utan ångest. Den dagen kommer kanske snarare än jag tror. Förhoppningsvis är den dagen imorgon.
Kaffet smakar likadant som förut, min vaniljparfym luktar likadant. Kläderna sitter likadant och vägen till bussen ser likadan ut. Som alltid. Som vanligt. Kanske för att allt är som förut. Bara så himla annorlunda. Vill inte vara feg nu, vill inte vara den som kryper ihop. Vill vara den som står stark och stadigt på marken. Den som inte vet vad hon vill men ändå inte räds framtiden.
Mitt hår är längre än någonsin. Lika blond som förr men betydligt mycket äldre. Fyra år. Jag har en pojke som kysser mig hårt och mjukt, men han förvirrar mitt hjärta så jag får tid att fokusera på mig själv. Jag har blivit en periodare på livet. En periodare med lust, ångest, depression och glädje. Fast det har jag nog alltid varit.
Det finns stunder när jag tycker så mycket om allt. Som att gå med Aram och Felicia genom ett regnigt Jönköping och röka trettiotusen cigaretter och bli bjuden på kaffe. Pratar lugnt och säkert om allt som är och inte är. Men sen kommer sekunden då de återgår till sina liv och jag undrar; vad gör jag nu? Kan jag åka hem och ligga i sängen? Kan jag andas själv innan klockan åtta? Hur är man ensam? Hur tar man det lugnt? Jag har så många frågor om hur man överlever livet att jag inte får fram en endaste en. Det blir tyst. Hjärtat stannar upp och hjärnan släcker ner. Tack för idag, nu var det inte mer än det.
Vi ville ju bara leva, men det blir för mycket så vi dog varje sekund. Jag vill ju göra allt till någonting viktigt men det blir att inget blir någonting. Jag är så förvirrad av mig själv. Jag är förvirrad av mina vänner. Jag är osäker, rädd, rädd, rädd och återigen rädd. Rädd för att inte leva, rädd för att göra fel val. Rädd för att säga för mycket, rädd för att säga för lite. Rädd för att inte göra intryck, rädd för att göra för stort intryck. Rädd för att bli trampad på, rädd för att ta konflikter. Jag är så osäker och nervös i alla situationer, så nervös att jag åker fyra hållplatser för långt med bussen för att den okända människan som sitter bredvid mig och blockerar min väg inte skulle av. Hoppar av bussen innan en högstadieklass hoppar på. Byter sida på gatan, håller andan och hoppas att ingen ser mig. Samtidigt som jag höjer hakan och låtsas att jag inte alls är rädd.
Är så motsägelsefull att jag spricker som en pantburk full med tändargas. Är både och, varken eller och ingenting. Inte ens mina ord har någon klarhet.
En dag ska jag reda ut det här. Jag försöker redan nu. I små steg försöker jag tillåta mig själv att må bra. Försöker övertala mig själv att det blir bättre fast jag inte vill förändra någonting. Ett steg i taget så ska även jag kunna vakna och kliva upp utan att känna den växande oron och nervositeten i magen. En dag ska även jag kunna lämna mitt hus utan ångest. Den dagen kommer kanske snarare än jag tror. Förhoppningsvis är den dagen imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar