så gammalt att jag inte ens minns att orden kommit från mig.

Himlakropp

Vägarna är så tysta på natten. Världen känns oändlig men samtidigt verkar det inte finnas mer av den än vad du ser framför dig så du lägger dig ner. Asfalten känns sval och torr mot din bara rygg och dina sommarbruna ben. Över dig breder sig himlens svärta och du undrar hur det känns att vara där uppe, vara fast i ingenstans. Du sträcker armen mot det svarta och räknar stjärnorna du ser. För varje stjärna växer någonting inom dig, ett sorts hopp blandat med en önskan. Det gror för varje ljusår du försvinner bort och det bygger ett bo i dig. Den sommarnatten så byter dina organ plats för att ge vika åt något större, något viktigare. Du lägger din andra hand mjukt på bröstkorgen och ler. En värme pulserar ut genom dina revben. Den liksom smiter. Luften vibrerar i tystnad när dina känslor lämnar din kropp för att visa sina rätta jag framför dina ögon. De vill ge dig chansen att ge dem nya namn för du kunde inte känns igen dem. Ett mjukt skratt bubblar upp ur din strupe för du känner dig som Pippi när hon hittar på egna ord. Du vrider huvudet åt sidan för att känna marken mot din kind. Den är kallare nu än innan. Asfalten är full av små gropar och du skulle vilja krypa ner i en av dem.

Långsamt men med en nyfikenhet i musklerna reser du dig och känner blodet rusa från fötterna till huvudet. Sekunderna innan det hinner upp flimrar det svart framför ögonen men det märks knappt någon skillnad från verkligheten. På tå går du balansgång på vägen. Livrädd för att falla. Faller du så vet du att du kommer fortsätta falla för det är vad man gör. Man misslyckas, man faller och man fortsätter falla. Världen runt dig blir suddig och allt du ser är vägen som nu är alldeles för smal. Med de späda armarna utsträckta likt en örns vingar går du med slutna ögon. Du stannar när du hör en bil passera, slår upp ögonen likt ett skrämt rådjur och de hasselnöts färgade irisarna reflekterar ljuset från gatulamporna. Du är tillbaka i Hans verklighet för du känner något bulta i fötterna även om du inte längre kan sätta rätt namn på känslan så vet du vad det är. På ljusgrå asfalt syns nu mörka fotspår och flera meter bakom dig ser du grönt glas glimma. Ett plus ett är två. Du river av ett bland från en blomma i rabatten bredvid dig och försöker torka bort blodet från dina fotsulor men det fortsätter bara produceras nytt så du ger upp. Stilla stående går du under så du börjar gå.

Vid Hans port känns allt mycket närmare än det är. När du trycker ditt tunna pianofinger mot den knapp som ska tala om för honom att du är här nu så går allt för fort. Nerverna sitter utanpå huden när han tar dig i sin famn. Hans salta tårar slår mot din axel likt bomber. Trapporna för ont men hissen gör ondare så han bär dig upp för de där hundra vertikala stegen mot den lägenhet du sedan länge kallat hem i dina tankar.
Du råkar se din spegelbild i hallen och du ser att du gråter. Du gråter blod och undrar om han ser det också. På en stol i köket tvättar han dina fötter. Med huvudet sänkt över vatten och bandage så är hans gråt mer kvävd men du hör den och det där mjuka inom dig som himlakropparna givit dig spricker så långsamt att du känner det. Det splittras och det gör så ont överallt att du skakar. Du frågar om han ser dig, om han hör dig, om han ser att du gråter blod över hans köksgolv.
Ögonen som ser på dig är blå och pojken som äger dem har lika ont som du. Han tar dig till sovrummet där han klär av dig ditt linne och lägger sedan försiktigt ner dig mellan sina lakan. Det luktar som Hans verklighet. Pojken med ögonen kryper ner bredvid dig och du berättar om stjärnorna. Han rör vid din kropp och sjunger om sin verklighet med läpparna mot din hals.