Jag skriver det här för att klockan är mitt i natten, nästan morgon, och som alla andra nätter är jag vaen tills sekunden innan jag ska gå upp.
Jag skriver det här för att kanske be om ursäkt till dig, kanske världen, men kanske mest mig själv.
Jag skriver det här för att du och jag tänkt så lika så länge. För att när man är som mest sårbar, när man är ensam i sitt tonårsrum så har man bara en chans att förstå vad som händer om man skriver.
(Lite skriver jag det här för att du är du och du dömer mig inte, lite för att jag har svamlat till X om obegripliga saker och jag är inte redo för att han ska veta allt om mig.)
Får du känslan av att du är lyckligast i världen, men samtidigt tom och kall? Som man man (jag) bara kan vara lycklig när jag är med någon annan. Som att jag inte existerar när ingen är med mig. Jag blir till ingenting här, jag minskar mitt eget varande varje dag utan att veta varför.
Har jag blivit en sämre människa? Har jag blivit någon man inte vill träffa? En negativ idiot som inte är värd att lägga energi på.
Är det kanske så att jag utvecklats till en stor bitterfitta istället för något bra?
Hur blev det såhär fel? Jag ligger vaken i timmar och försöker hitta felet, men jag tror jag kommer misslyckas. Jag vet det.
Sanningen är att jag tror att någonting blev fel från början. När cellerna delade sig oändligt många gånger så blev det fel.
Jag vet att du inte har några svar. Jag vet att mina problem är mina och att jag borde sluta vara så jävla paranoid hela tiden, men det är en viss vana som är svår att bryta.
Hur har du det? Hoppas allt är bra, bättre än någonsin och att du har tid att dela med dig.
B.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar