Det ser likadant ut här som det alltid gjort.
Solen går ner bakom träden som den alltid gör här.
Jag röker mina cigaretter som jag alltid gör här.
Det är en lätt dimma över skogen. Det gör mig ingenting för det är en dimma i mig med.
Färgerna är lite svagare än vanligt, men det blir ju lätt så när det ständigt ligger rök runt omkring en.
Jag slutade skriva igen. Jag slutade vara mig. Försökte skylla det på någon annan. Försökte tro att jag inte förändrats med åren, men inget jag sa var sant.
Jag gick sönder när jag minst anade det och jag märkte det knappt för det gjorde inte ont som det brukar.
Det är höst igen. Jag hamnar på något sätt alltid här på hösten. Är det de klara löven eller är det kanske känslan av att vara ensam men trygg som lockar? Här har det alltid varit jag. Här har jag alltid fått vara själv.
Jag tror jag slutade komma hit för att jag blev rädd för mig själv. Jag ville inte drömma, jag var för rädd för att se dem rinna ut i sanden eller krossas mot verkligheten. Metaforerna för ett bra liv försvann för jag kunde inte se något annat än det som var. Fast i att leva i nuet. Allt som inte var handling spelade ingen roll. Allt slutade spela någon roll.
Nu sitter jag här igen. Nu blir det kväll här igen och jag är inte rädd. Jag försöker lära mig att drömma och se saker komma till liv. Låt mig ha det här.
Jag undrar över mig själv ibland. Jag undrar när jag ska hitta mig väg. Det viktiga är att inte skynda, inte stressa. Jag måste låta det komma till mig.
Att se bilarna på vägen får mig att tänka på vart alla är på väg. Kanske hem, antagligen bort.
Jag ska omfamna hösten och låta kylan nå varenda cell i min kropp. Jag behöver det för att vara mänsklig.
Fingrarna blir stela i kylan.
Det gör mig ingenting. Den friska luften är bra. Platsen jag sitter på är så bra för mig. Jag är lugn här. Förhoppningsvis kommer jag finna frid här tillslut. Hur lång tid det än tar.
Snart kan jag inte se vägen längre.
Det gör mig ingenting. Allt som gör ont är på något sätt bra, hur mycket jag än hatar det då. Det gör mig större, starkare. Hur kliché det än låter så är det viktigt att förstå.
Hur mörkt det än blir så blir det ljust igen.
Jag vet att jag kommer läsa detta igen och jag kanske kommer att tycka att det jag som sitter här nu, på berget i skogen bakom kvarteret där vi växte upp, är naivt men det jag som läser måste förstå att detta händer nu, inte sen.
Himlen blev smutsigt grå.
Det gör mig ingenting. Solen kommer skina igen innan vi hinner blinka.
Gatlyktorna har tänts nedanför och natten är snart här. Jag vet inte hur länge jag varit borta eller när jag kommer tillbaka men det är okej.
Det är okej att inte veta när eller hur.
För även om skogen är svart så kommer det finnas en stig som mina fötter vant vill vandra. För jag är här. Mitt hem och mina minnen är här. Allt jag varit med om är storslaget, vare sig vi tror det eller inte.
Så, låt aldrig de här stigarna växa igen. Glöm inte att detta är platsen där vi hittade oss.
Där jag hittade mig.
Jag röker mina cigaretter som jag alltid gör här.
Det är en lätt dimma över skogen. Det gör mig ingenting för det är en dimma i mig med.
Färgerna är lite svagare än vanligt, men det blir ju lätt så när det ständigt ligger rök runt omkring en.
Jag slutade skriva igen. Jag slutade vara mig. Försökte skylla det på någon annan. Försökte tro att jag inte förändrats med åren, men inget jag sa var sant.
Jag gick sönder när jag minst anade det och jag märkte det knappt för det gjorde inte ont som det brukar.
Det är höst igen. Jag hamnar på något sätt alltid här på hösten. Är det de klara löven eller är det kanske känslan av att vara ensam men trygg som lockar? Här har det alltid varit jag. Här har jag alltid fått vara själv.
Jag tror jag slutade komma hit för att jag blev rädd för mig själv. Jag ville inte drömma, jag var för rädd för att se dem rinna ut i sanden eller krossas mot verkligheten. Metaforerna för ett bra liv försvann för jag kunde inte se något annat än det som var. Fast i att leva i nuet. Allt som inte var handling spelade ingen roll. Allt slutade spela någon roll.
Nu sitter jag här igen. Nu blir det kväll här igen och jag är inte rädd. Jag försöker lära mig att drömma och se saker komma till liv. Låt mig ha det här.
Jag undrar över mig själv ibland. Jag undrar när jag ska hitta mig väg. Det viktiga är att inte skynda, inte stressa. Jag måste låta det komma till mig.
Att se bilarna på vägen får mig att tänka på vart alla är på väg. Kanske hem, antagligen bort.
Jag ska omfamna hösten och låta kylan nå varenda cell i min kropp. Jag behöver det för att vara mänsklig.
Fingrarna blir stela i kylan.
Det gör mig ingenting. Den friska luften är bra. Platsen jag sitter på är så bra för mig. Jag är lugn här. Förhoppningsvis kommer jag finna frid här tillslut. Hur lång tid det än tar.
Snart kan jag inte se vägen längre.
Det gör mig ingenting. Allt som gör ont är på något sätt bra, hur mycket jag än hatar det då. Det gör mig större, starkare. Hur kliché det än låter så är det viktigt att förstå.
Hur mörkt det än blir så blir det ljust igen.
Jag vet att jag kommer läsa detta igen och jag kanske kommer att tycka att det jag som sitter här nu, på berget i skogen bakom kvarteret där vi växte upp, är naivt men det jag som läser måste förstå att detta händer nu, inte sen.
Himlen blev smutsigt grå.
Det gör mig ingenting. Solen kommer skina igen innan vi hinner blinka.
Gatlyktorna har tänts nedanför och natten är snart här. Jag vet inte hur länge jag varit borta eller när jag kommer tillbaka men det är okej.
Det är okej att inte veta när eller hur.
För även om skogen är svart så kommer det finnas en stig som mina fötter vant vill vandra. För jag är här. Mitt hem och mina minnen är här. Allt jag varit med om är storslaget, vare sig vi tror det eller inte.
Så, låt aldrig de här stigarna växa igen. Glöm inte att detta är platsen där vi hittade oss.
Där jag hittade mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar