fjärde juli 2013, snart femte men vad spelar det för jävla roll

och hennes blick lämnar inte ens TVn när hon säger
"du är sådär arg
igen."
hon stirrar blint in i färger som bildar någon sorts fantasi och suckar
"varför är du arg? är det bra? mår du bra?
varför
varför
varför"
och jag känner hennes blickar när hon observerar något som inte borde synas. och jag känner hennes desperata försök till att lugna alla demoner som förföljer mig, men det enda hon undrar är varför "du är så himla arg, är det värre igen? är det något som är fel igen? varför skriker du ut alla ord? varför visar du inga andra känslor än den där ilskan?"
och jag kan inte hjälpa det men ändå kastar jag ur mig hårda ord och slänger igen dörrar och tänker, skriker känner att om jag låter någonting annat kännas så dör jag. och jag tror hon vet. hon har vetat sen första gången för åh så många år sedan att jag på något sätt måste skydda mig själv från allt jag inte kan hantera. men hur ska jag förklara att det är för eran skull jag gör det. hur ska jag kunna förklara att jag inte kommit ett enda jävla steg framåt sedan jag slutade. att jag är kvar på samma plats bara att jag lärde mig att inte såra er på samma egoistiska sätt som jag gjorde då.
helvete.
det är svårare än man tror att glömma, sluta, försöka förlåta. förlåta sig själv för allt man gjort. förlåta sig själv för alla onda cirklar man försatt sig i. ankrat sig fast vid. förlåta sig själv för att man aldrig kunde bli den man var menad till att bli.
det vill säga
ingenting.