Ni står på en träbro i skogen som separerar dig från honom. Natten ligger tät omkring er och den kalla mars-luften svider i din sönderskrikna hals. Du står med armbågarna lutade mot räcket som håller dig från den porlande bäcken som gömmer sig i mörkret. Han har armarna runt din midja och huvudet på din axel. Varma andetag kittlar mot din hals. Mellan träden lurar skuggor du inte ens kan låtsas att du inte ser.
För en timme sedan låg du i sängen med en flickvän du älskar. Hennes armar om din hals när du säger att du måste prata med honom. I kväll, för i morgon lämnar du Sverige och ditt hjärta gör så ont.
Hon grät inte, sa ingenting, bara kysste dig igen och följde dig till gångvägen som leder in i den förrädiska skogen. Mörkret som håller alla dina hemligheter.
Han säger något med läpparna mot din hals och du kan inte andas. Skam blandas med rök i dina lungor när du tänder en cigarett för att göra någonting alls. Än så länge har du inte gjort något fel. Än så länge har du inte kysst honom, men otrohet sträcker sig längre och djupare än så.
Han ber dig välja honom. Han ber dig lämna henne och välja honom och du undrar om frestelsen till att göra just det kommer ifrån känslorna du har för honom eller ifrån vetskapen att allt skulle vara mycket lättare så. Att inte längre behöva gömma kyssar och sammanflätande fingrar. Att inte längre behöva stamma fram att personen du spenderar nätterna med bara är en vän, vi är bara vänner. Du har börjat tvivla på om er kärlek kan få det svarta hålet som lögnerna skapat att försvinna.
Du kan inte stoppa tårarna. Du kan inte sluta känna en extrem hopplöshet.
Du förtjänar inte dem. Inte henne. Inte honom. Och du önskar att du var stark nog att lämna dem båda för de förtjänar så mycket bättre än dig.
Det är vad du tänker när du vänder dig om i hans famn och trycker ansiktet mot hans bröstkorg.
Han kysser dig innan du går och du undrar om en kyss ska kännas som tusen knivar i hjärtat.
Du spenderar en vecka med din familj i ett annat land. En vecka borta (vad det inte vad du ville?) men tankarna är någon annanstans, hemma.
Den första du träffar när du kommer hem till helvetet är henne. Hon ligger bredvid dig i din säng och du vet att något är fel. Om det är hennes svullna ögon eller att hon inte rör dig som avslöjar henne vet du inte. Det gör detsamma för hon kvider ut att allt är okej och åker hem. Och du ligger vaken i timmar och undrar om hon vet något som du inte vet, om hon tagit ett beslut som du inte var modig nog att ta. Hennes spruckna röst i telefonen ger dig ett svar, men inte det du trodde.
Du slutar andas.
Du säger ingenting när hon berättar mellan gråtattacker att hon kysste honom. Att hon låg bredvid honom hela natten efter du åkt och tryckte sina perfekta läppar mot hans och du säger ingenting. Hon säger ord du inte lyssnar på för du vet att hon ljuger. Hon gråter och bergig säga någonting, vadsomhelst, och du gör som hon vill.
Du säger att det är okej. Du säger att du älskar henne och lägger på luren innan hon hinner avfyra fler lögner.
Du gråter inte. Du ligger i tyst apati och tänker att du förtjänade det. Du förtjänar allt ont de kan göra mot dig. Ditt hjärta må vara sprucket men du välkomnar smärtan med öppna armar.
Du träffar honom några dagar efteråt. Hur långt efter vet du inte för du lever i en dimma. Du förvånar dig själv med att vakna varje morgon, utan några minnen av gårdagen. Har du träffat henne, kysst henne, känt hennes varma kropp mot din? Har du tänkt på honom eller bara sovit? Är allt bara en dröm?
Han kan inte sitta still, rör sig ryckigt runt om i rummet och du lägger dig i hans säng med blicken i taket. Frågar vad som är fel fast du redan vet.
Med hans ansikte mot din nacke säger du att du redan vet och han blir stel. Han slår handen i väggen och skriker förlåt så många gånger att det slutar låta som ett ord.
Du gråter för första gången sedan allt började falla samman.
Han håller om dig alldeles för hårt i ett desperat försök i att skydda dig från vetskapen om allt som hänt men inget kan rädda dig nu.
Du vet inte hur det händer men du väljer henne. Eller du antar att det var vad du gjorde för det är hon som sover bredvid dig efteråt. Du förlät henne men hon förlät inte sig själv. Nästa gång du sa att du älskade henne så var det genom tårar. Du visste det inte då, men ni hade ett bäst-före-datum som car så mycket närmare än någon kunde trott. Ni kunde kanske aldrig laga bron mellan er efter han bränt ner den, eller så limmade ni ihop den helt fel.
Nu, fyra (eller är det fem?) år senare kan du se att hon drog sig undan. Du kan se tydligt att hon slutade älska dig långt innan du slutade älska henne. Kanske så förlät du inte henne på rätt sätt, kanske skyllde hon allt som hänt på dig. Kanske gjorde du detsamma. Allt du vet att är innan du gann räkna till tio så hade du förlorat både honom och henne. Du var ensam i den grav du grävt åt dig själv när du började tvivla.
Månader går utan att du får höra hennes röst, och när du väl får det så försvinner den bakom surret i dina öron när du lämnar tillbaka allt hon sparat hos dig.
Du behöll en tröja i hopp om att få behålla henne också. Hon lovar att att allt kommer bli okej, och du är alldeles för långt borta för att ens förstå lögnen denna gången.
Du träffar honom på fester och han skriker på dig varje gång. Skriker att det är ditt fel. Han avskyr dig för att du valde henne och du är alldeles för långt nere för att förstå att du avskyr honom för att han försökte tvinga dig att välja.
Du kommer över det tillslut. Det tar tid, men efter ett halvår av att röka två paket cigaretter om dagen och fyra månader där du dricker varje dag så börjar saker bli bättre. Du inser att livet inte är över, att du tog allt så hårt för att du var sexton år gammal och när man är sexton så är världen så liten och hjärtat så stort.
När du är tjugo så har du kommer över det, men ibland kommer det nätter där du inte kan sluta gråta. Inte för att du saknar ett förhållande som skulle fallit samman för eller senare i alla fall, utan för att en liten del i bakhuvudet säger att du förtjänade det. Du förtjänade att få hjärtat ryckt rakt ut ur din bröstkorg. Så när du är tjugo så gråter du för att du hatar att ha ont, men du förtjänar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar