161014

vi trodde att det skulle bli bättre.
att det skulle förändras,
vårt jag.
Men det hände aldrig.
Vi vaknade aldrig med solen som alarm och en varm kropp bakom oss.
Vi var fast.
Fast i tjära vi bryggt inom oss,
för trots att vissa trodde att det var någonting som föddes av naturen så visste vi att att det grundade sig någonstans långt inom oss.
Det var ditt fel.
Det är ditt fel.
För du känner dig patetiskt ändå tills du sväljer nästa munfull av den alkohol som finns närmast.
Och du undrar när du blev så duktig på att dölja saker för dem du klappat på ryggen under morgonfyllor.
Men när det sprider sig i ditt blodomlopp så blir det bättre.
Du kan se klart,
trots att dina ord snubblar in i varandra och
dina armar är för långa för din kropp och dina fötter
för stora.
Eller för små,
för din balans är skev, din hjärna är skev, dina prioriteringar, dina mål, din enda önskan;
är att kanske inte behöva stå ut.
Och det är skevt.
Men du bryr dig inte tillräckligt för att förändra någonting.
(För längst där inne så hoppas du på att du inte har tillräckligt med tid kvar för förändring.)