00:00

Jag är den värsta personen du någonsin kommer träffa.
Jag är den som kommer krossa dig.
Jag är den som kommer elda upp din tro på mänsklig godhet,
precis som någon bränt den för mig.
För du tror jag är bra. Du tror jag är god och du tror att jag är allt du velat ha.
Förlåt babe, men jag är inget mindre än din värsta mardröm.
För jag kan inte tänka på någon annan än mig själv. Jag kan inte.
Mitt jag är ärr och vidöppna sår. Mitt jag är oändliga nätter i ensamhet, oberoende av hur många dagar jag spenderar med dem jag älskar.
Jag är självisk, jag är hård, jag är ogynnsam.
Jag kan inte älska.
Du kommer se det en dag. Det kanske tar tid, men en dag kommer du vakna och se världen i ett nytt ljus och skuggorna det ger kommer inte att smickra mig. Skuggorna kommer visa vem jag egentligen är och du kommer se, ja du kommer se, att jag är allt du velat förvisa från jordens yta.
Du kommer hata mig lika mycket som jag hatar mig själv.

Jag vaknade häromdagen, såg mig i spegeln och insåg att jag är exakt samma person som jag var för fem, sju, tio år sedan.
För jag insåg att jag tycker lika illa om mig själv och den jag blivit, nu som då. Jag vill inte vara jag och jag kan inte bli någon annan.
Vad ska man göra åt saken?

Sluta grubbla.
Min mamma sa till mig igår; du har höstdepression.
Och allt jag kunde tänka var;
om hösten varade året om så skulle jag varit lyckligare än jag är nu.

Jag är den värsta personen jag någonsin kommer träffa.
Det är en sort trygghet.
Vetskapen om att ingen kan vara sämre än jag, vetskapen om att jag nått en sorts botten som blir djupare ju längre tid jag spenderar där nere.

Det är mörkt här.
Men du vet vad de säger, utan mörkret kan vi inte se några stjärnor och jag lovar dig;
"we're all in the gutter, but some of us are looking at the stars."