1.

Innan dig skrämde inte döden mig.

Sent en torsdagsnatt frågade han henne vilka tre tider hon ville resa tillbaka till, om hon kunde. Innan hon hann svara sa han att han själv hade valt att se sanningen om Jesus, uppleva Pink floyd på 60-talet och den tredje gick förlorad i glansen av de andra två. Hon log och sa att det var exakt det hon skulle svarat, varpå han la händerna mot hennes kinder och kysste henne mjukt.

   Långt senare, satt hon i soffan och läste en bok. En varm kopp kaffe på armstödet och ösande regn utanför. Hon hade inte ägnat en tanke åt honom på länge, ännu mindre sett honom eller kysst honom. Men just då, minuterna innan tolv kom hon att tänka på det, hon kom att tänka på den tredje tiden. 20-talet. För om vi kunde åka dit, se, känna, uppleva, och sedan åka hem så hade det varit fantastiskt. Innan depressionen, innan ångesten så kunde vi få uppleva glansen, festerna, poeterna. Hon funderade en stund över vad hon just tänkt. Hon borde kanske sagt det till honom, det skulle hon gjort om hon inte tappade orden.
   Den grå himlen utanför gjorde henne inte mycket. Hon var inte ens klädd än trots att klockan var tolv och minuterna tickade framåt mot en händelselös eftermiddag. Hon skulle gå ut, hon borde gå ut och hon går ut. För när du fastnat i något du hatar, när du slutat skriva och när all konst inom dig gått förlorad så är det dags att gå ut. Se regnet på nära håll, känn det. Rör vid byggnader och natur. Läs dina tankar och skriv ner dem innan det är försent och du förlorat all potential du haft. Hon skrämmer upp sig med tankar som dessa.
   Efter att slarvigt städat upp allt som gjort hennes rum till en okänd kraschplats sätter hon sig på sängkanten och ser ut genom fönstret. Det regnar fortfarande men inte alls lika mycket som förut. Himlen är fortfarande grå men inte lika mörk som förut. Hon drar slutsatsen att allt är lika hemskt som förut fast lite ljusare nu, lite bättre kanske, eller har hon bara lärt sig att acceptera det nu?
    Försök att inte falla i bitar, viskar hon ut i sommarnatten. Försök att limma ihop det som föll och lova mig att inte gå sönder för någon igen. Hon nickar åt sin spegelbild i fönsterrutan. När hon vänder sig om för att gå genom den sovande staden möter hon en hemlös hund som försiktigt viftar på svansen och nosar på hennes utsträckta hand. Han slickar hennes fingrar och hon sätter sig på huk. Hunden stryker sig mot henne och hon klappar honom med långa drag. Ler och klappar. Hon vet inte hur länge de sitter där, men tillslut börjar hon gå och hunden går vid hennes sida för att sedan, vid en gränd, trycka sitt lilla huvud mot hennes lår en sista gång innan han struttar in i det mörka. Hon saknar honom redan.