Det tog ett tag att förstå. Att samla tankarna runt det, ordna upp händelserna i huvudet. Du försöker kasta bort det som inte behövs och behålla det som gör dig gott men någonstans mellan Gånglåten och Ryhov tappar du bort vad som egentligen hände och du hoppar av bussen. På trottoaren som liknar en oas av stenplattor i olika former ser du människor komma och gå. Som om du vore limmad till marken, guten i betong står du kvar på samma plats tills solen går ner bakom husen med stora siffror. Oförmögen att röra dig, oförmögen att andas.
   Du missar din sista buss med hjärtat någon annanstans.
   När du går över psykiatrivägen funderar du över ifall du borde gå in och säga att du blivit galen. För det är vad du blivit. Ingenting du gör fungerar. Antingen är det för mycket eller för lite. Du sover inte alls eller dagar i sträck. Du kryper ihop bakom stängda dörrar som känns som öppna fält och du vill vara glömma gårdagen. Alltid glömma gårdagen, nutiden och framtiden. Inte bekväm med att vara ensam, inte ork att vara med folk. Fula ord lämnar dina läppar och du ser hur de suckar i ögonvrån. Alltid ett problem, alltid en last, alltid för svår. Du försöker gå tillbaka och be om ursäkt, skriker ”Förlåt! Förlåt! Jag ska låta bli!” men ingen orkar lyssna. Ingen orkar förstå att du inte orkar med dig själv och du har så svårt för att ens vara.
   Du ligger i sängen. Stirrar upp i taket och vet ingenting. Du vill måla, skriva, fotografera, spela musik, gå promenader, träffa folk, men när du vill allt så kan du inte göra någonting. Du tänker på dokumentären du såg om Syd Barrett. Han låg kvar i sängen för om han gick upp och gjorde någonting så blev vägen smalare, han valde en väg som gjorde att han förlorade tillgång till de andra och därför låg han kvar i sängen. Framtiden blev du oändlig. Du förstår hur han kände sig. Du känner det med.