Idag på bussen mindes jag något jag tänkt säga till dig när det fortfarande betydde. Någonting om att du alltid provocerade mig. Jag vet nu att det inte är eller var sant men det kändes så. Du liksom tryckte på de där obekväma punkterna mellan revbenen. Det gör inget, de finns där för att någon ska röra vid dem.
Ibland blir jag rädd för att andas. Rädd för att jag ska känna hur luften tar slut och jag kvävs. Rädd för att stå och vänta på bussen med september frusna fingrar i jackfickorna och inte kunna ta ett andetag. Utan förvarning kommer det ta slut. En dag, en timme, en minut, en sekund närsomhelst så försvinner syret och vi kvävs. Jag förstår inte hur man inte kan tänka på det. Hur man kan låta bli att vara livrädd för livet. Det finns inte mycket att hämta. Inte mycket att uppskatta mer än promenader mot ingenting, bort från staden.
Märkte du att vi glömde hur man var utan cigaretter och alkohol? Det gjorde jag. Hur fem cigg i veckan gick till fem paket. Hur det enda som dämpade ångesten, paniken, bitterheten var kedjerökning på destination okänd. Någonstans där vi kunde glömma att vi var här. Här i samma jävla värld som alla andra, samma självdestruktiva, miserabla värld.
Jag säger inte att det är negativt. Hur hade vi annars löst det? Hade vi låtsas som ingenting? Hade vi varit som de som aldrig såg eller ens kommer se hälften av vad vi ser?
Vi tänder cigarett efter cigarett och försöker med undertonade ord snirkla oss ur alla konversationer och konfrontationer.
Jag måste bara fråga, propagerade du allt du sa? Förlåt mig men jag undrar bara. För när jag tänker efter så var allt en försköning av verkligheten eller ren lögn. Så jag tar din tystnad som ett ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar