22/4

Du är inget barn längre. Klockan tickar på och du kan liksom känna sekunderna ramla ner från himlen som ett evigt regn över dig. Du försöker glömma det, försöker tänka att det löser sig, du har all tid i världen. Alla dina vänner säger ju det. De klappar dig på axeln och säger ”ta det lugnt, oroa dig inte över det, du har all tid i världen! Glöm det nu, kom och var här.” Men du drar undan alla armar från alla lugnande händer och du tar tillbaka alla leenden. Du lämnar dem sittandes i förvåning och desperation, de vill ju bara ditt bästa, varför kan du inte låta dem lugna dig? Varför kan du inte vara lite jävla normal?
   Så du kryper ihop, du sträcker dig ut. Du kastar glödande cigaretter omkring dig som något slags försvar. Du skrattar högre och högre, undviker alla som försöker röra dig, rycker till, rycker undan. Skrattar lite till. Så går du inte till skolan, så gör du inte vad du ska men du känner att ditt jävla uppdrag är att överleva den här iskalla våren. Du står ju förfan ensam mot tiden, ingen kan hjälpa dig nu, för din värsta rädsla är en illusion som är överallt.