come back to me again

Du står vid perrongen och tågen är sena. Tåget. Tåget som han inte är med, tåget som kommer dundra in på stationen, öppna dörrarna och släppa ut människor du inte känner, människor du inte bryr dig om. Men ändå står du här. Dag efter dag står du på stationen med en cigg (en extra i fickan som du sparat åt honom) och väntar på tåget som alltid är försenat, trots att du vet att du kommer få gå hem ensam igen.
    Du skickar sms han inte svarar på. Du undrar fast vet varför men det är svårt att erkänna det, svårt att erkänna att du än en gång drivit bort det enda du tyckt om sen ditt liv förändrades den där påsken för två år sedan. För aldrig har du brytt dig sen dess. Aldrig låtit dig bli sårad och när du väl rev muren slutade tågen komma i tid.
   Vagnarna är ny sanerade och rena från klotter. Du fångar blickarna från alla som kliver av och släpper inte ögonkontakten förrän de gått förbi. När det återigen är tomt på perrongen går du hem. Varken bättre eller sämre än dagen innan går du över gator och sätter dig på bussen. Staden du känner så väl fast inte alls försvinner i ett osammanhängande svammel av färger och du tänker att imorgon är nog dagen det händer. Imorgon är dagen han återvänder från sin plats i det absolut okända.