november

November blev inte som vi tänkt oss. Det bröt sig loss från våra planer och någon vi känner pratade högt om ödet och vi valde att tro på vad han sa. Vi trodde alltid på vad alla andra sa.
   Vi glömde att det tog slut. Att vi inte tillhörde varandra längre. Att vi bara skulle vara vänner inte vara nära och berätta allt allt allt.
   Men om det känns bra, varför kan det då inte vara bra? Kan det inte för en gångs skull vara så att man får vad man vill ha, att allt är som det verkar och att man inte blir överraskad i slutet av en mördare i mask som skulle varit ens bästa vän? Kan vi inte få det vi förtjänar? Eller det är kanske det vi fått. Nu när jag tänker efter så kan det vara exakt vad vi förtjänar.

   Det blir inte mycket annorlunda av att vi färgar ditt hår eller att jag slutade vara som jag brukade, när det faktiskt var vi. Det spelar ingen roll nu. Jag är rädd för att se dig för du har ett grepp om mitt hjärta som inte lättar med åren, ingenting blir lättare med åren.
   Det som sa att tiden läker alla sår ljuger. Tiden ger dig möjlighet att känna all den ångest som du borde känna över alla de fel du gjorde som kunde ha varit ogjorda om det inte vore för att du är just du. Du skulle kunnat vara lycklig nu, men istället så är du ensam, blöt av snöflingorna och otroligt kall. Kall utanpå, kall inuti.