Det är något som rör sig med vinden, om man nu kan kalla det vind. Det är mer värme som rör sig. Som om till och med värmen tycker det är för kvavt och vill ta sig därifrån med den är fast precis som vi. Jag känner det, någonting rör vid min bara nacke och jag ryser. Undrar om det var du som var så nära.
Vi går på stekhet asfalt längs med stranden. Till höger om mig slår vågor trött mot stenarna som är ungefär lika äkta som silikonbrösten på blondinen som passerade oss med en suck. Vi såg kanske för svåra ut. För svarta, svåra och djupa med färgade hår och bara ben. Träden som längtar efter regn ser ut att försöka slita upp sina rötter och gå de fem meter som skiljer dem från sjöns svala vatten. Löven prasslar inte i vinden. Dina ostyriga lockar rör sig desto mer och du kisar mot horisonten. Du går på min vänstersida som för att hålla staden på avstånd från oss, mig. Vi lämnade de vilande betongklumparna bakom oss för de drog ner oss med sin eviga sömn. Du styr våra steg mot något som var mer levande än dem. Tystnaden kväver oss inte, den bär våra tankar med stolthet i utrymmet mellan våra sommarbruna axlar, två decimeter av ren och skär närhet mellan oss. En förståelse som talar åt oss.
Med sand mellan tårna känns allt som en kliché. Hur solen färgar dina händer rosa när du askar i en liten grop framför fötterna. Hur mitt hjärta slår tusen gånger fortare än vanligt då jag lutar mig närmare för att tända min cigarett på tändstickan som du skyddar från vinden och jag lovar att jag kan känna din lukt för vi råkar vara lite för nära. Har du märkt att vi alltid hamnar lite för nära?
Det händer ingenting omkring oss. Vi ser ankungar vingla förbi och du skrattar och säger att ducklings är nog ditt favoritdjur om du var tvungen att välja, mest för att det låter så fint på engelska. Jag håller med för när du säger det ler du mot mig och ditt leende smälter min hjärna till oanvändbar substans. Jag tappar all tidsperspektiv när du berättar om hur livet slår ner dig och jag ser hur blanka dina ögon blir för sjön speglas i dem. Vågar äntligen röra vid din hud. Låter fingertopparna känna längs med din handrygg och du har ofattbart lena händer. Du slutar prata, med läpparna fortfarande isär som om du stannat mitt i ett ord.
”Jag ger dig mitt hjärta, det är ditt att bära eller förstöra.” är det sista jag säger innan du pressar dina läppar mjukt mot mina och världen försvinner för vem behöver stenhård betong eller mjukt gräs när man har läppar och solnedgångar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar